Det var tyvärr ingen större publikanslutning när Eric slog igång sitt band (de flesta satt fortfarande på uteserveringen) men det bekymrade honom inte ett dyft. Det var total intensitet från första stund: varje ackord, varje takt, varje ton räknades och ingenting fuskades bort. Proffsigt! Ett ungt Stockholmsband som faktiskt varit i stan flera gånger om, men som jag lyckats missa. Det ska jag inte göra fler gånger. Sammansvetsad rytmsektion, glimrande keyboardlir och så Erics klassiska Strat/Bassmankombination och ett detaljerat gitarrspel: stöpt i tradition men med många fraseringar med ett personligt tonspråk. Rösten var nog lite ansträngd (Köpenhamnsgig kvällen innan) men för övrigt blev detta en mästerlig spelning. Kul att ALLA fick soloutrymme - inte bara gitarristen!
Albert Kings "Cadillac Assembly Line", Otis Rushs "All Your Love" och SRV:s "Mary Had A Little Lamb" kände man igen men många låtar var för mig obekanta (egna kanske?) - positivt bara det! Ja, det blev en suverän musikkväll, hoppas bara att de snart är tillbaka i stan och med den stora publik de förtjänar.
31/7 2006
I lördags kväll var det välljudande bluesspelning på Metropol. Säsongens bluesälskare har som vanligt hittat till favoritstället som bjudit det ena välspelande bluesbandet efter det andra till Härnösand. I lördags var det Eric´s Bluesbands tur att stå på den lilla scenen på Metropol. Bandet spelade sin vana trogen brittisk blues, influerade av amerikanska gitarrister som Jimi Hendrix och Steve Ray Vaughan. Det var enkel, rak och rockig blues, med några flirtande med den amerikanska västkustrocken. Publiken var med på noterna och ibland kändes det som om hela golvet gungade i takt med både den dansälskande publiken och de spelglada musikerna i bandet. Det lät bra om de fyra Stockholmsbaserade killarna som spelade egna låtar, de flesta skrivna av Eric Hansson. Han spelade jamande, gnällig, skrikande gitarr, som inspirerats av en viss Jimi Hendrix. Kanske inte helt nyskapande, men publiken verkade tycka om Eric Hanssons solon. Även trummisen Patrik Fackt framförde några välspelande solon. Hennings Axelsson följde med i flera låtar som lät som skönt, spontant jammande för kvällen. Utan tvivel spelade bandet med självsäkerhet inför en bluesälskande publik. Synd att inte fler unga visade sig bland dem.
23/10 2005
Blueskvällen på Rockland inleddes med ett förband från Stockholm, Eric's Bluesband. Ett band som vi garanterat får se mer av på den svenska bluesscenen. De fyra grabbarna levererade en stark uppvärmningsshow inför konserten med Dave Hole. Eric's Bluesband startade för fem år sedan och har sedan starten spelat på spridda platser runt om i Sverige, Finland och Danmark. -Vi har en väldigt öppen spelstil i bandet, alla fyra släpps in och kör solospel då och då, säger Eric Hansson, sångare och gitarrist i bandet. Under den timma bandet stod på scen fick publiken njuta av sköna solon av alla fyra. Bandet har ett gediget sound och varvar eget material med sköna tolkningar av bluesklassiker. Showen avslutades med en underbar duell mellan Eric Hansson och keyboardisten Henning Axelsson. Eric's Bluesband kommer garanterat tillbaka till Rockland - troligtvis med eget förband nästa gång.
30/9 2004
..."Vi kommer att hålla på så länge ni är kvar så hoppas ni har trevligt", var Erics välkomstord innan han, Tomas, Micke och Patrik körde igång. Turnerandet har blivit deras livsstil i sommar, drygt 25 gig har det hunnit med. Skolparken i måndags hörde dock till deras största de någonsin har haft. Vanligtvis är Eric och hans gäng husband på en krog hemma i Stockholm. På spelningen i Jakobstad körde de mest covers trots att bandet har många egna låtar. Responsen ifrån publiken var god, och luften fylldes av spontana rop och busvisslingar. Det var många som inte kunde sitta stilla varken på de gröna träbänkarna eller på gräsmattan. Med tre års erfarenhet bakom sig, passade även bandet på att sälja sin skiva efter spelningen till många nyfikna Jeppisbors glädje. Även Stockholms killarna blev återinkallade till scen i takt med att Strengbergs klocka slog tio. Att det var Erics Bluesband var det ingen tvekan om. Det var tveklöst sångaren som var showen, även om bandet som helhet hade utstrålning. Eric använde sig av speciella publikflirtar, som definitivt gick hem. Gitarren bakom huvudet och nedkliv ifrån scenen. ”Det är en lätt form, men svårt att göra någonting av det” är hans uppfattning av musikstilen som lockade hundratals människor till skolparken på måndagskvällen.
24/7 2002
Det här är ett band bestående av fyra unga killar. När de startade hösten 99 var det som klassisk triosättning med Eric Hansson på gitarr och sång, Tomas Klinta på bas och Patrik Fackt bakom trummorna. Sedan en tid tillbaka har bandet utökas med Johan Ljuslin på piano och orgel. De har varit flitiga med livespelningar på "bluespuben" Wirströms i Gamla stan i Stockholm. Bandets inspirationskällor inom bluesen reprensenterar ett brett spektra; Hendrix, Mayall, Cream, Stevie Ray, BB King, Buddy Guy och Otis Rush. När det gäller debut-CD´n ärdet den brittiska bluesen som har ett litet övertag. Mayalls tidiga upplagor av Bluesbreakers tror jag utövat extra stort tryck när det gäller stil och musikaliskt uttryck. Bandet gästas på plattan av Henry Gibson på rytminstrument i fyra låtar och Allen Finney i tre låtar. Allen spelar munspel och sköter även ledsången i egna kompositionen Why Didn´t We Even try, som är ett av de starkaste spåren på plattan. Som flera av er säkert vet så Allen Janne Rosenqvist-stipendiet 2001 . Gibson har spelat med namnkunnigt folk som Curtis Mayfield, Aretha Franklin och Donny Hathawhay. På tre av spåren finns också Pelle Andersson med på orgel och rhodes. Plattan inleds med riffbetonade I Need A Change, som också är färgad av djungelrytmer á la Bo Diddley. Komplett med rockigt effektförstärkt gitarrsolo från kompositören Eric och tufft munspelsolo av Allen Finney. Ett klart dansvänligt spår. Elmore James´ I´m Worried ligger närmare Fleetwood Macs version än James´ mer råbarkade sound. Freddie Kings paradnummer Have You Ever Loved A Women bjuder på plattans bästa bluesgitarr. Eric Hansson har skrivit sju av plattans låtar. I´m Tired är en riktigt skön slowblues. Please Tell Me You Feel Free är småfunkig och återigen bra lite rockig gitarr. Stevie Ray-influenserna märks i instumentala Eric´s Boogie medan Tell Me är den klart ösigaste låten. I Peace Is Not A Word strävar gitarliret stundtals lite åt flyhänt jazzgitarr. Jag blir glad när jag hör den här plattan, men skulle kanske inte ha tyckt det att det var lika kul om något av landets mer etlaberade bluesband kommit med den. Det är alltså ingen sågning utan ett sätt att säga att det här är lovande. Inte minst bandets attityd och Erics förmåga att skriva eget kommer säkerligen att medföra att de kommer att utvecklas än mer positivt.
Som de riktigt coola låter Eric Hansson i Eric´s Bluesband ciggaretten vila mellan strängarna och gitarrens huvud medan han spelar. Bakom sig har han en trummis som håller ihop musiken med sparsmakat sväng, en keyboardist som växlar mellan orgel och piano, samt en basist som ibland tillåts bubbla ut envelopefunkexercis.Eric som kanske inte lever under de sämsta livsbetingelser, sjunger blues med fraser som "I´m walking in the old town" och det är snarare som gitarrist än som sångare han har något att berätta. Eric spelar trixigt utan att se det som självändamål. Det är ovanligt fräsch blues, men fortfarande pubvänlig då musiken håller sig inom de klassiska ramarna. Låtarna är långa och det ryms många utdragna solon men även lugnare psykadeliska partier. På centralcaféet går det hem. Från den nya scenen vid ingången till lokalen har Eric´s bluesband bättre möjligheter än vad band där tidigare haft att nå ut till publiken. En publik som för övrigt har större fascination av tidningsfolk än på något annat ställe jag har besökt, och fler än en gör jämförelser med olika blueslegender och uppmanar mig att skriva bra i tidningen. Eric´s bluesband spelar ett Hendrix-medley runt ett modifierat tema ur "Third Stone from the Sun" Eric spelar gitarrsolo bakom nacken, han vandrar runt nedanför scenen och sätter publiken i extas. Lyckan är total.
/...Ett ungt och för umepubliken okänt band, gästade restaurang Droskan i fredags. Eric´s Bluesband från Stockholm. Bland publiken syntes nyfikna blueskännare, både från orten och tillresta, för ryktet hade talat om goda musikanter. Bandets frontfigur är gitarristen och sångaren Eric Hansson, som spelar mycket bra gitarr. Att han har Stevie Ray Vaughan som en av sina husgudar, det behöver man inte orda om - det hörs lång väg. Och han gör det bra, han är den typ av musikant som kopplat gitarren direkt till hjärtat, .../ /...Patrik Fackt bakom trummorna , (bastrumman är en Ludvig med kalvskinn!) visade sig vara alldeles utmärkt.../ En bit in i andra set lossnade det helt musikaliskt, och ett par snygga bassolon av den unge Tomas Klinta gladde publiken. Särskilt det när han stämde om basen under solots gång, inte bara effektfullt utan också snyggt. Bandet ska krediteras för att man spelade tre set, trots att publiken mot slutet av natten blev något mindre. Klart professionellt!!!
23/5 2003
"...bland det roligaste jag hann höra innan jag var tvungen att rusa för att skriva dessa rader var festivalens klart yngsta band. Stockholmstrion Eric´s Bluesband körde härlig 60-tals blues i brittisk stil. De lagom långhåriga killarna skapade en skön känsla av Marquee 63 och Bluesbreakers eller något liknande."
28/10-2000
Eric Hansson och hans tre bandkompisar Henning Axelsson, keyboards, Tomas Klinta, bas, och Patrik Fackt, trummor, har spelat och spelat och spelat sig in i folks medvetande under åren som gått. Stockholmsbandet har även gjort en handfull resor till vårt län för att predika sin unga brittiska blues. Den här plattan visar upp ett band som mer och mer börjar hitta sin egen profil. Det är gitarristen och sångare Hansson som står låtmakeriet och han växlar obehindrat mellan slow och uptempoblues som inte skäms för sig i genrer där många av bekvämlighetsskäl oftast lutar sig mot covers. Ruffiga "The Man From Michigan", skumpiga "Two Candles Burning" och psykedeliska instrumentalaren "Flower" berättar det mesta.
21/5-2004
Från den första bluesfestivalen minns jag allra bäst känslan när jag kom in på Captain Cook och där på scenen stod tre väldigt, väldigt unga killar från Stockholm och öste ut en intensiv blandning av rock och blues. Jag fick då genast känslan av att så här måste det ha varit att komma in på en källarklubb i London i början an 1960-talet.
Nu är bandet sex år äldre och med sig har de sedan några år också en keyboardspelare. Men de behövde inte spela länge innan folk som först avvaktat lite på håll kom närmare. Och gitarristen och sångaren Eric Hansson briljerade lagom.
Trots de tydliga rötterna i den vita engelska bluesboomen för fyrtio år sedan så gör de något eget av det.
Jag hör tusen gånger hellre den här kvartetten än de band som kaller sig Yardbirds eller Animals som reser runt världen och håvar in stålar på uppvisningsspelningar. För Eric's Bluesband är kärleken till musiken äkta.
OCH OJ VAD SKÖNT det svängde från första till sista låt både på Plaza och på Captain Cook. De rör sig obehindrat över genrerna och kan till och med ösa på med lite bluegrass-aktigt sväng med slidegitarr mitt bland bluesrocken.
Det är genuint men hela tiden med en stor glimt i ögonvrån. Med lite mer personligt eget material borde de kunna bli hur stora som helst egentligen...
Eric´s Bluesbands nya platta placerar i avdelningen gitarrblues. Förutom Erics gitarrer gästas plattan av gitarristerna Clas Yngström och Brian Kramer. Brian är dessutom den som producerat plattan. En av de tio låtar har han dessutom skrivit tillsammans med Eric. För de övriga nio står Eric ensam. Nåja, nu är det inte bara gitarrer som hörs. Gästande Roland Nilssons munspel får kliva fram i några spår. I den rytmiska titellåten Angel In My Tree låter det verkligt bra. Referenser till Billy Boy Arnolds I Wish You Would och Diddleys jungle beat kan anas. En annan som måste framhållas speciellt är Henning Axelsson. Hans orgel förgyller många av spåren. I It´s All Over tillåts den ligga extra högt i mixern. Avslutningen på låten med gitarr och orgel i ett slags duospel är ett bra grepp. Annars är inledande gitarren och en del av fortsättningen kanske lite väl övertydlig Jimi Hendrix. Orgelintrot i annars helt instrumentala och gitarrdominerande tunga "proggiga" avslutningslåten Flower är också en uppåtkick som måste framhållas. Clas Yngström gästar i två låtar och han gör bra ifrån sig. Little Girl är en nästan tio minuter lång stegrande slowblues. Förutom Hennings orgel och piano som får kliva fram i början blir det givetvis mycket gitarr, dock utan att gå till överdrift. Balansen klaras. Your Sent Is Like A Flower är småfunkig uptempo med lite effektpedalstramp. I Two Candels Burning och I Don´t Know trakterar både Eric och Brian Kramer National Steelguitar. Me ens har vi flyttat oss från volymstark elgitarrblues till lättsam svängig och skön blues i countryblues-traditionen. I funkiga Wonder What It Is With Me finns Brian med på National steel. I ett av de lugna partierna i låten får han chansen att breda ut sig. I solona visa Eric ännu en gång att Jimi Hendrix hör till inspiratörerna. Eric´s Bluesband har utvecklats enormt sedan debutplattan Take One, som kom för tre år sedan. Här har de vågat blanda volymstark gitarrblues med blues med mer lantlig mylla i sina rötter. Inget av det känns musealt eller för mycket retro utan det musikaliska angreppssättet gör att det faktiskt förnyar formen. There´s An Angel In My Tree visar att de kommit en bra bit på väg när det gäller att spela blues av eget märke och att det kan gå riktigt långt.
2004
