Ericsbluesband

Eskilstuna-Kuriren
Mysblues med Mats Ronander

Scenen vid skottvångs gruva fortsätter att dra fulla hus, denna gång då Erics´sbluesband med Mats Ronander som namnkunnigt dragplåster fyllde värdshuset med blues och rocktoner. Eric Hansson har haft sitt band i gång i drygt ett decenium
och även om ett par positioner i kvartetten är ganska nytillsatta var man tighta och samspelta och repertoaren satt alldeles utmärkt. på låtlistan fanns prov från giganterna Albert Collins, Buddy Guy med flera. I Robert Johnsons Walking Blues bjöd Eric Hansson på ett väldigt fint bottlenecksolo där även Ola Insulander lirade loss så att nackhåren fick ett eget liv.
Från senaste egna cd: n From Town To Town fick vi höra Taxi take me down the road, en härlig låt med rockigt sound.

Så långt in i konserten var publiken aningen avvaktande, de verkade som man inte ville nöta på handflatorna innan det var dags för kvällens huvudnummer Mats Ronander att glida upp på scenen. Efter ha blivit varmt välkomnad bjöd Mats Ronander på en trippel melodier med fina munspelssolon som till exempel i Wille Dixons My baby. När han sedan greppade sin halvakustiska Gibson fick vi höra Five Long Years, en av Eric Claptons mer kända melodier samt en annan av bluesens klassiker som Muddy Waters gjort känd, Hoochie Coochie man. Avslappnad och rutinerad, styrande både publiken och medmusiknaterna med små åthärvor, kryssade Mats Ronander vidare ut på musikoceanen och lämnade emellanåt bluesströmmen. JJ Cale, John Hiat och Jimi Hendrix var låtskrivare vilkas alster vi fick höra tillbakalutade versioner av i en varm och trivsam konsert som tog rejäl fart på slutet.
6/8-2011
Egon Jonsson


Enköping Posten
Succé för Eric´s Bluesband med Ulf "Jump4Joy" Sandström på Lotsen´s

Konserten infriade alla förhandsspekulationer om att lysa upp novembermörkret över Enköping i när Enköpings Musikklubb arrangerade konserten med Eric´s Bluesband i fredags kväll.

Eric´s Bluesband blandade egna och traditionella blueslåtar och golvet framför scenen fylldes med dansant publik. Två skickliga gitarrister "duellerade" i flera låtar och rytmsektionen agerade förträffligt. Allt detta toppades med Ulf Sandström på keyboard och succén var ett faktum. Bandets frontfigur är gitarristen och sångaren Eric Hansson, som spelar mycket bra gitarr och det hörs att han har Stevie Ray Vaughan som en av sina husgudar.

Bandet består av Eric Hansson - gitarr och sång, Ola Insulander - gitarr och sång, Derek January - bas och sång, Mikael Johansson - trummor samt denna gång förstärkt med Ulf "Jump4Joy" Sandström. Ulf växlar mellan orgel och piano, dessutom sjöng han till många låtar. Ulf Sandström är pianist, sångare och kompositör. Som 4-åring lärde han sig spela piano på gehör i Ungern, enligt den s.k. Kodály-metoden. Ulf är framför allt känd som boogie woogie-pianist, men han visade att han kan hantera bluespiano lika bra. Han har bl.a. medverkat vid olika internationella boogie woogie-festivaler tillsammans med andra framträdande boogie woogie-pianister. Ulf utmärker sig också med ett synnerligen humoristiskt och personligt snack mellan låtarna.

Vi fick höra bluestolvor, Boogie woogie, funk och även en ballad. Eric spelade många häftiga solon på gitarren och det blev en ovanligt skön musikupplevelse. Några av kvällens låtar var "Shimmy", en härlig Boogie Woogie skriven av Jack Dupree/Johnny Johnes, "Watch yourself" en slowblues av Buddy Guy med skönt keyboardspel av Uffe och bra gitarrspel av Ola. "Walking blues" av Robert Johnson gjorde ingen besviken och Eric visade ett härligt bottleneckspel. I den egna lite funkiga kompositionen "Taxi take me down" visade bandet upp sin spontanitet och improvisationsförmåga. Kvällens höjdare var i mitt tycke låten "Diggin my potatoes", skriven av legenden Big Joe Turner. Kvällens extranummer innehöll solospel av samtliga bandmedlemmar. Taket lyfte nästan och alla njöt av den häftiga livemusiken.

5/11-2010
Olle Nordström



Gefle Dagblad
Som de riktigt coola låter Eric Hansson i Eric´s Bluesband ciggaretten vila mellan strängarna och gitarrens huvud medan han spelar. Bakom sig har han en trummis som håller ihop musiken med sparsmakat sväng, en keyboardist som växlar mellan orgel och piano, samt en basist som ibland tillåts bubbla ut envelopefunkexercis.Eric som kanske inte lever under de sämsta livsbetingelser, sjunger blues med fraser som "I´m walking in the old town" och det är snarare som gitarrist än som sångare han har något att berätta. Eric spelar trixigt utan att se det som självändamål. Det är ovanligt fräsch blues, men fortfarande pubvänlig då musiken håller sig inom de klassiska ramarna. Låtarna är långa och det ryms många utdragna solon men även lugnare psykadeliska partier. På centralcaféet går det hem. Från den nya scenen vid ingången till lokalen har Eric´s bluesband bättre möjligheter än vad band där tidigare haft att nå ut till publiken. En publik som för övrigt har större fascination av tidningsfolk än på något annat ställe jag har besökt, och fler än en gör jämförelser med olika blueslegender och uppmanar mig att skriva bra i tidningen. Eric´s bluesband spelar ett Hendrix-medley runt ett modifierat tema ur "Third Stone from the Sun" Eric spelar gitarrsolo bakom nacken, han vandrar runt nedanför scenen och sätter publiken i extas. Lyckan är total.
- 22/9 2003, Centralcaféet, Gävle

Västerbottens - Kuririen
Utdrag
/...Ett ungt och för umepubliken okänt band, gästade restaurang Droskan i fredags. Eric´s Bluesband från Stockholm. Bland publiken syntes nyfikna blueskännare, både från orten och tillresta, för ryktet hade talat om goda musikanter. Bandets frontfigur är gitarristen och sångaren Eric Hansson, som spelar mycket bra gitarr. Att han har Stevie Ray Vaughan som en av sina husgudar, det behöver man inte orda om - det hörs lång väg. Och han gör det bra, han är den typ av musikant som kopplat gitarren direkt till hjärtat, .../ /...Patrik Fackt bakom trummorna , (bastrumman är en Ludvig med kalvskinn!) visade sig vara alldeles utmärkt.../ En bit in i andra set lossnade det helt musikaliskt, och ett par snygga bassolon av den unge Tomas Klinta gladde publiken. Särskilt det när han stämde om basen under solots gång, inte bara effektfullt utan också snyggt. Bandet ska krediteras för att man spelade tre set, trots att publiken mot slutet av natten blev något mindre. Klart professionellt!!!
23/5 2003
- Jan WesterlundA

Länstidningen Östersund
"...bland det roligaste jag hann höra innan jag var tvungen att rusa för att skriva dessa rader var festivalens klart yngsta band. Stockholmstrion Eric´s Bluesband körde härlig 60-tals blues i brittisk stil. De lagom långhåriga killarna skapade en skön känsla av Marquee 63 och Bluesbreakers eller något liknande."
28/10-2000
- Christer B. Jarlås

Jakobstads tidning
Utdrag från Recension
..."Vi kommer att hålla på så länge ni är kvar så hoppas ni har trevligt", var Erics välkomstord innan han, Tomas, Micke och Patrik körde igång. Turnerandet har blivit deras livsstil i sommar, drygt 25 gig har det hunnit med. Skolparken i måndags hörde dock till deras största de någonsin har haft. Vanligtvis är Eric och hans gäng husband på en krog hemma i Stockholm. På spelningen i Jakobstad körde de mest covers trots att bandet har många egna låtar. Responsen ifrån publiken var god, och luften fylldes av spontana rop och busvisslingar. Det var många som inte kunde sitta stilla varken på de gröna träbänkarna eller på gräsmattan. Med tre års erfarenhet bakom sig, passade även bandet på att sälja sin skiva efter spelningen till många nyfikna Jeppisbors glädje. Även Stockholms killarna blev återinkallade till scen i takt med att Strengbergs klocka slog tio. Att det var Erics Bluesband var det ingen tvekan om. Det var tveklöst sångaren som var showen, även om bandet som helhet hade utstrålning. Eric använde sig av speciella publikflirtar, som definitivt gick hem. Gitarren bakom huvudet och nedkliv ifrån scenen. "Det är en lätt form, men svårt att göra någonting av det" är hans uppfattning av musikstilen som lockade hundratals människor till skolparken på måndagskvällen.
24/7 2002
- Lisa Rönn

Östersunds Bluesfestival 2005
Från den första bluesfestivalen minns jag allra bäst känslan när jag kom in på Captain Cook och där på scenen stod tre väldigt, väldigt unga killar från Stockholm och öste ut en intensiv blandning av rock och blues. Jag fick då genast känslan av att så här måste det ha varit att komma in på en källarklubb i London i början an 1960-talet.
Nu är bandet sex år äldre och med sig har de sedan några år också en keyboardspelare. Men de behövde inte spela länge innan folk som först avvaktat lite på håll kom närmare. Och gitarristen och sångaren Eric Hansson briljerade lagom.
Trots de tydliga rötterna i den vita engelska bluesboomen för fyrtio år sedan så gör de något eget av det.
Jag hör tusen gånger hellre den här kvartetten än de band som kaller sig Yardbirds eller Animals som reser runt världen och håvar in stålar på uppvisningsspelningar. För Eric's Bluesband är kärleken till musiken äkta.
OCH OJ VAD SKÖNT det svängde från första till sista låt både på Plaza och på Captain Cook. De rör sig obehindrat över genrerna och kan till och med ösa på med lite bluegrass-aktigt sväng med slidegitarr mitt bland bluesrocken.

Rockland, Sala
Förband till Dave Hole
Blueskvällen på Rockland inleddes med ett förband från Stockholm, Eric's Bluesband. Ett band som vi garanterat får se mer av på den svenska bluesscenen. De fyra grabbarna levererade en stark uppvärmningsshow inför konserten med Dave Hole. Eric's Bluesband startade för fem år sedan och har sedan starten spelat på spridda platser runt om i Sverige, Finland och Danmark. -Vi har en väldigt öppen spelstil i bandet, alla fyra släpps in och kör solospel då och då, säger Eric Hansson, sångare och gitarrist i bandet. Under den timma bandet stod på scen fick publiken njuta av sköna solon av alla fyra. Bandet har ett gediget sound och varvar eget material med sköna tolkningar av bluesklassiker. Showen avslutades med en underbar duell mellan Eric Hansson och keyboardisten Henning Axelsson. Eric's Bluesband kommer garanterat tillbaka till Rockland - troligtvis med eget förband nästa gång.
30/9 2004
- Mattias Johansson

Tidningen Ångermanland
Metropol, Härnösand
I lördags kväll var det välljudande bluesspelning på Metropol. Säsongens bluesälskare har som vanligt hittat till favoritstället som bjudit det ena välspelande bluesbandet efter det andra till Härnösand. I lördags var det Eric´s Bluesbands tur att stå på den lilla scenen på Metropol. Bandet spelade sin vana trogen brittisk blues, influerade av amerikanska gitarrister som Jimi Hendrix och Steve Ray Vaughan. Det var enkel, rak och rockig blues, med några flirtande med den amerikanska västkustrocken. Publiken var med på noterna och ibland kändes det som om hela golvet gungade i takt med både den dansälskande publiken och de spelglada musikerna i bandet. Det lät bra om de fyra Stockholmsbaserade killarna som spelade egna låtar, de flesta skrivna av Eric Hansson. Han spelade jamande, gnällig, skrikande gitarr, som inspirerats av en viss Jimi Hendrix. Kanske inte helt nyskapande, men publiken verkade tycka om Eric Hanssons solon. Även trummisen Patrik Fackt framförde några välspelande solon. Hennings Axelsson följde med i flera låtar som lät som skönt, spontant jammande för kvällen. Utan tvivel spelade bandet med självsäkerhet inför en bluesälskande publik. Synd att inte fler unga visade sig bland dem.
23/10 2005
- Mia Sundell

NT
I onsdags hördes bluesmusik på Crescendo. Erics Bluesband bildades av fyra Stockholmskillar för fyra år sedan. Bandet har haft ett bra flyt med spelningar och fått pressrosor för sin musik. Eric Hansson är gitarrist och sångare och förklarade att man lirade olika former av blues, Henning Axelsson spelade piano-orgel, Tomas Klinta elbas och Patrik Fackt trummor. Efter ett par nummer med hög volym och högt tempo blev öronen vana vid akustiken. Men från min plats hördes mest ett mummel i mikrofon när låtarna presenterades. Och ganska typiskt är att texterna sällan går att uppfattas ordentligt när bluesgrupper spelar.
Hördes väl gjordes bandets kraftfulla musik som inspirerats av artister som B.B. King, Buddy Guy, John Mayall och Jimi Hendrix. Eric Hansson visade upp en imponerade teknik och föreföll kunna göra vad som helst med sin gitarr. I en shuffle, I want to love pretty baby (?), hade Eric ett lekfullt samspel med Henning som svarade fint på de flesta gitarrfraserna.

Erics bluesband spelar oftast på pubar och var något ovana vid en sådan uppmärksam och tystlåten publik. Eric Hansson antydde också det under kvällen men fick ta emot många applåder efter varje solo killarna stod för. Det blev ibland väl mycket teknikuppvisning från Eric sida som naturligtsvis ville visa upp hela sitt register. Bortsett från hans gitarrexcesser var sången och gitarrspelet överraskande bra.
Efter paus bytte Eric gitarr och använde slide-tekniken med äkta bluesfeeling. Många låtar som framfördes var från bandets kommande skiva. Mot slutet av konserten gjorde Tomas Klinta ett fantastiskt fint bassolo och därefter spelade Eric med gitarren bakom huvudet, gick ned från scen till publiken under det att bandet öste på med rytmiskt tung, skön blues. Gensvaret från publiken talade för att det unga bandet gjort succé. Erics rhythm and blues gick hem.

BOZZE MÖLLERnoje@nt.se

From town to town
Rootsy.nu
Eric Hansson hörde man först talas om 1999 då han hade en trio som var inspirerad av storheter som Jimi Hendrix, BB King och Cream. Första plattan "Take One" kom 2001 och utmärkte sig bl a för att där fanns två tunga gästartister, Henry Gibson och Allen Finney. Uppföljaren 2004, "There´s An Angel In My Tree", har jag glömt, men Claes Yngström var i alla fall med som en förstärkning.

Trion har blivit en kvartett och består nu av Hansson med gitarr vid sångmikrofonen, Henning Axelsson på keyboard, Tomas Klinta på bas och vid trummorna Patrik Fackt. Och på nya plattan dyker bl a Mats Ronander upp med sitt munspel i ett par av låtarna.

Det låter mycket om bandet, speciellt när det förstärks av en blåssektion i flera av låtarna. Det låter mycket Hendrix om Hanssons gitarr, som ibland tar för sig i monumentala explosioner. Det låter överhuvudtaget mycket, som sagt, och de tio låtarna, alla tillverkade av Hansson, är långa och innehållsrika.

Egentligen finns här något som jag uppfattar som en stilbrytning: musiken är oftast svart tung blues, men Eric Hanssons röst är vit och mer gjord för rock.

Men det stör inte. Istället ger det bandet en egen personlighet och en egen nisch att bygga vidare på. Eric´s Bluesband vill jag gärna höra mer av.

Och när kommer de hit ner till Södern och visar upp sig?
RUNE HÄGER

Jefferson Bluesmagazine
Jefferson nr 156, 2008
Efter det utmärkta akustiska äventyret med Allen Finney på förra plattan har Eric's Bluesband kopplat på strömmen, skruvat upp volymen och utökat instrumenteringen på nya From Town To Town.

De fyra i bandet har hjälp av ett flertal prominenta gäster. Mats Ronander gästar på munspel i två spår. Per "Ruskträsk" Johansson avverkar ett distat saxsolo i en låt. Gitarristen Stevie Klasson förstärker i ett spår. I sex av plattans tio låtar finns en blåssektion med ; Karin Hammar på trombon, Anders Niska altsax och Patrik Skogh på trumpet eller flygelhorn.Lägg till bakgrundskörande av Jenny Schyttberg i nio låtar och Mikael Emsing på rytminstrument i två och ni har gästlistan på musiker komplett.

Inledningslåten Taxi Take Me Down The Road träffar rakt i solar plexus. Eter ett skönt gitarrintro träder hela den musikaliska arsenalen in; ett grymt trumlir av Patrik Fackt som bär upp hela låten, Stevies och Erics gitarrer, maffigt blås och bra sång från Eric med understöd av Jenny. Det är en inledande knock som visar att det är en hög nivå och blues med en hel del rockiga och även souliga inslag som gäller. Titellåten är kraftfull rockig blues med funkantydningar. Anderas Kjälls blåsarr sitter som smäck och lyfter låten. Överhuvudtaget måste hans blåsarr framhållas plattan igenom. Ruskträsks distade saxsolo är också en krydda.

I´m A Man har ingenting med vare sig Bo Diddley, Chicago eller Spencer Davies Group att göra utan är precis som de övriga nio låtarna skriven av bandledare Eric. Ganska rak bluesrock i mediumtemop utan blås. I inledningsvis långsamma Girl, Please Don´t Cry samsas Erics gitarr med Mats Ronanders munspel mycket effektfullt innan trummor och bas kommer in och höjer tempot. I luftiga balladen Another Sad Goodbye finns Mats Ronanders munspel återigen med och lyfter det hela.

Plattan innehåller två låtar som befinner sig i soulfåran. He Will Always Be Here är en mycket bra soulballad med inledande ensam gitarr, luftig orgel och blås. Three O´Clock In The Morning inleds stillsamt med soulgitarr. Från den sparsmakade inledningen växer den till en ganska pampig soulballad med ett volymstarkt bluesrockigt gitarrsolo inkastat som tvär kontrast. Utan tvekan min favoritlåt på plattan. Plattans mest dansanta spår är uptemponumret Tears Running med grymt orgelsolo från Henning Axelsson. Glass of Water är ganska traditionell blues och avlsutande I`ve Done It Again rör sig i rockens gränstrakter och sätter en logisk punkt på denna platta.

Eric's Bluesband har satt ett eget signum på sin blues. De är inte rädda för att väva in en hel del trubbiga rocktrådar i den. Jag vet att vissa bluesrävar ser rött när blues och rock förs samman men jag lovar, det här är bara berikande och en utveckling av det som i fel händer ofta blir musealt och baktungt.

Det här måste vara en av de bättre bluesrockiga plattorna som gjorts i Sverige.
BOSSE MAJLING

Västerbottens Kuriren
Betyg: 4
Välkomna till landets bästa bluesband!
Men ska sanningen fram har Eric & Co sprängt ramarna rätt rejält. Tolvtaktsbluesen är inte förpassad till skuffen, men Stockholmsbandet kör i dag en friare form. Inte helt olik 70-talsrock, men utan löjeväckande riff och med tyngden närvarande. Det hindrar dock inte att Eric's stundtals sträcker ut fjäderlätt i trivsamma utflykter.

I övermorgon spelar kvartetten på Droskan, förstärkta med blåsare. Tyvärr finns Allen Finney, som tillsammans med Eric's gjorde en av 2006 års bästa plattor, inte med på scen. Men om From town to town är något att gå efter, räcker det bra ändå.
STAFFAN WESTFAL

www.rootstime.be
About half a year ago, we reviewed the cd of Allen Finney, an artist from Michigan who lives in Sweden for quite some time. The backing band for that cd was Eric's Bluesband a young band fronted by Eric Hansson, a great young promising guitarplayer. The result of that recording session was a laid back piece of work, sounding a bit like J.J. Cale's music.

A few days ago, we received a package from Sweden again, containing Eric's latest cd "From Town To Town". It was recorded in as much as 4 different studios: The A-Stream, Gigstudion, Daddy Longlegs and for the lead vocals they used Vokalkraft studio. The cd is in a real nice and tasteful cover, designed by bassplayer Tomas Klinta. All songs on this cd are own compositions. Allen Finney helped with the lyrics, because English is his language.

Besides Eric on guitar, there is Henning Axelsson keyboards and percussion, the bassplayer Tomas Klinta, mentioned above and drummer Patrick Fackt. This solid core gets help from some studiomusicians on harmonica, sax,trombone, trumpet, backingvocals and some extra percussion.

The results in a full , warm sound, which is fresh and innovative and far removed from the 12 bar bluesbands who play "Sweet Home Chicago" or something simular you heard a thousand times before. Not here: own songs and own style, and most of all , a lot of diversity. The horn section gives everything an original sound. The changes in tempo, the breaks and that nice slidesound from Eric's guitar bring us some interesting moments. A nice example of that is the second song, which is also the titlesong "From Town To Town" ending with a distorted saxophone solo, which gives the song a modern, hip sound. Also in "Im A Man", an own composition and not a cover of one the famous hits with the same title ( Chicago, Spencer Davis..) has some funky guitarparts.

The slide in "Girl Please Don't Cry" gives you goosebumps, it sounds desolate and creates, along with the harmonica, a real nice atmosphere but the song also shows one of the little weaknesses of the album: Eric's voice is not that powerful and misses a bit of roughness, something what might have helped to bring this strong release to a still higher level. This is noticable in a few songs, but it is the only remark I have about this very strong release. "Tears Running" for instance is such a strong composition, it's a Texan boogie, but it not as stereotype as other Stevie Ray Vaughan influenced numbers, because at the same time it brings in BB King influences and the horns add strongly to that.

The wonderful "Another Sad Song" where Eric plays the Resonator is another highlight, even so "Glass Of Water" a second shuffle with Stevie Ray signature. No worries, these guys will surely make it, and young Eric's voice will surely get some "grid", many loud performances in smokey bluesclubs will certainly take care of that, I'm convinced.
RONNY BERVOETS

Smejournalen
Äntligen ett svenskt bluesband som vågar gå utanför den trånga bluesramen och prova andra klanger och låtbyggen!

Med snart tio års rutin och två tidigare plattor är Eric´s idag en tät och samspelt enhet, som lyser av självkänsla. Det är just samspelet och förmågan att ta vara på kvartettens klangmöjligheter som imponerar mest på den nya skivan. Men trots att man nu lyfter blicken finns bluesen alltid kvar som stabil grund.

Influenserna från den brittiska sextiotalsbluesen lyser ännu men späds ut mer och mer. En favorit är vackra Another sad goodbye, med Mats Ronander på munspel. Den gungar som Albatross av Fleetwood Mac. Andra storheter som tittar in och sätter avtryck är Canned Heat. Ett band som alltfler återupptäcker.

Vill man å andra sidan ha sin blues orörd så finns det prov på det också. Lyssna på svängiga shufflen Tears running. Enda invändningen är några överambitiösa utsvävningar. Ett exempel är titelspåret som är rörigt värre med sitt överlastade blåsarrangemang.
BENNY PERSSON

Rocktimes (dk)
Joachim 'Joe' Brookes
3, 2, 1,... nein!
Dieses Album bleibt fein säuberlich in Papas Inventar. Außerdem habe ich mit diesem Internet-Geschäft schon gar nichts am Hut.
Die 1999, zunächst als Trio ins Leben gerufene Band stammt aus Schwedens Hauptstadt und 2003 wurde mit dem Zugang von Keyboarder Henning Axelsson aus dem Dreier ein Quartett. Bereits 2001 hatte man die erste Platte mit dem sinnigen Titel "Take One" im Kasten. Als Gast wirkte unter anderem der Gitarrist und Harper Allen Finney mit.
Ein Jahr später folgte "There's An Angel In My Tree". Produziert wurde das Album von Brain Kramer, einem gebürtigen Amerikaner, der dann allerdings in Schweden eine zweite Heimat fand und recht eng mit Eric Bibb zusammen arbeitete.
Bei der vorliegenden Eric's Bluesband-CD darf die Frage berechtigt sein, mit wem Stevie Klasson in Schweden denn schon gespielt hat? Zeitsparender wäre es, die Bands aufzuzählen, bei denen er nicht aktiv die Gitarre geschwungen hat.
Wer Klasson sagt, muss fast zwangläufig auch Jenny Schyttberg nennen, die hier alle Backing Vocals singt. Diese Frau hat ein Stimmchen und es erübrigt sich zu erwähnen, dass man sie sehr gerne hört.
Der Vierer ist verdammt jung, wenn man sich die Bilder auf ihrer Homepage ansieht und in Kombination mit "From Town To Town" halten die Schweden einen echten Türöffner in Händen. Die vier Musiker schauen ins Objektiv, als könnten sie keiner Fliege etwas antun, aber man hat es faustdick hinter den Ohren.
Wenn die Combo es will, haut sie einen sauharten Punch raus und verteilt danach umgehend Streicheleinheiten.
Selber beschreiben sie ihre Musik als "a mix of british blues and rock with a touch of American guitartradition." An dieser Stelle werden Jimi Hendrix sowie Stevie Ray Vaughan genannt. Insel-Einflüsse sind Cream und Eric Clapton.
Die Stockholmer kochen allerdings ihr ureigenes Süppchen… und stehen auf eine knackige Blech-Abteilung, die ganze sechsmal die Klappen und Ventile ihrer Instrumente bedient.
Dann gibt es da noch einen gewissen Per Johansson, der hauptamtlich in der Jazz-Band Oddjob tätig ist und zu einer nach Coen Wolters-Art gespielten E-Gitarre ein völlig abgedrehtes Solo fabriziert, sodass die Begeisterung nicht unter der letzten Hautschicht Halt macht. Man spürt, dass Johansson vom Jazz kommt.
Das Gebläse-Trio ist unablässig am Drücker und wirft funkige sowie sphärische Elemente in die Waagschale. Während des Johansson-Solos findet Axelsson auch noch die richtigen Töne auf den Handtrommeln. Welch eine Lesart des Blues!
Alleine schon der Opener sorgt für prächtige Stimmung vor den Boxen und treibt eine Party aus dem Stand zum Siedepunkt. Es dampft und brodelt, man erlaubt sich einen kleinen Tempo-Wechsel und dann wird geslidet und soliert, dass es einen jetzt schon den Schweiß auf die Stirn treibt.
Wie wäre es denn zum weiteren Zeitvertreib mit einem Retro-Psychedelic-Blues?
Auch den hat Eric's Bluesband im Programm und das Stück heißt "I'm A Man". Hatte sich Axelsson vorher schon am Piano breit gemacht, muss es jetzt natürlich die Orgel sein. Mann, die müssen haufenweise alte Platte gehört haben, allerdings hat man, wie beim Mixen eines Kuchenteiges fein säuberlich darauf geachtet, dass danach nur noch der Schweden-Vierer zu identifizieren ist.
Nur ein Mal lupft man die Bettdecke deutlich. In "Glass Of Water" entlässt man eine nach Stevie Ray Vaughan klingende Gitarre in den Äther, unterlegt mit einem fürchterlich guten Groove aus der Klinta/Fackt-Rhythmus-Abteilung. Und dann sind da wieder diese heißen Bläser-Stenogramme. Fantastisch, wie die aufspielen.
In zwei von drei Blues-Balladen ist Gast Mats Ronander mit seiner Harp zur Stelle. Eine Slide-Gitarre leitet "Girl, Please Don't Go" ein und mit "Another Sad Goodbye" sind die beiden Eric Hansson-Kompositionen nicht umsonst die längsten Nummern auf der CD. Ach ja, da ist ja auch noch Jenny Schyttberg.
Zuletzt genannter Song verdeutlicht, dass es in New Orleans immer noch ein "House Of The Rising Sun" gibt.
"From Town To Town" verdient die geneigten Ohren unserer Blues (Rock)-Anhänger. Wer auf den 12-Takter mit angereicherten Bläsern steht, sollte sich umgehend kümmern, diese Eric's Bluesband-CD in der Sammlung zu haben.
Blues news de
Sie sind alle knapp unter 30 oder ein Jahr darüber, und wurden von den verschiedensten Musikern beeinflusst. Dabei fallen die Namen alter Helden wie Clapton, Vaughan, Hendrix, Johnson und Dr. John, aber auch die von John Entwhistle, Jack Bruce und Ian Paice. Das ergibt genug Stoff für ein eigenes Ding - und was für eins! Die vier Schweden spielen ideenreichen Bluesrock, der aufhorchen lässt. "Glass Of Water" beginnt wie einer dieser typischen Stevie Ray Vaughan-Shuffle, Eric Hansson (guit, voc), Henning Axelsson (keyb), Tomas Klinta (b) sowie Patrik Fackt (dr) holten sich aber unter anderem einen dreiköpfigen Bläsersatz ins Studio, der dieser Nummer gehörig Wumms verpasst. Oder die Ballade "He Will Always Be Here", Feuerzeuge an, im Takt mitschwofen. Richtig gebluest wird auch, bei "Another Say Goodbye" greift Hansson zur Akustischen, Mats Rolander, einer von insgesamt acht Gastmusikern, bläst die Harp. Ein Bluesrock-Album ohne Fehl und Tadel, erstaunlich, dass den Schweden bislang noch nicht der große kommerzielle Wurf gelang. (df)

ALLEN Finney & Ebb

Västerbottens Kuriren
Betyg: 5
Blues med starka Texter
...Erics Bluesband, ett tämligen ungt band som 2004 utsågs till bästa band i sin genre i stockholm. För några år sedan spelade de i Umeå inför ett glest besatt Droskan.
I kombination med Allen Finney händer det något. Musiken är vital, spänstig, intressant och spännande, till och med i tolvtaktslåtar som i vanliga, tämligen normala, fall kan vara stabilt mediokra. Kanske är det avsaknaden av elektriska instrument som gör att svänget blir så fjäderlätt och skönt. Här och var finns också rejäla ingångar mot folkmusik, svärtad med mustiga bluestoner från Allen Finneys munspel.
Dussinet jämt av plattans spår är skrivna av Finney. Den trettonde är gamla S:t James infirmary, och det i en av de bästa versioner jag hört.
Missa inte Allen Finney och Ebb. Du är värd att få höra dem.
STAFFAN WESTFAL

Eskilstuna-Kuriren
Betyg: 3
Lugn och sinnesfrid
Allen Finney och Eric Hanssons bluesband (EBB) har växlat in på ett spår mot ett upphöjt lugn och en stor sinnesfrid. Det låter väldigt mycket JJ Cale om Allen Finney och ännu tydligare blir den influensen när man jobbar sparsamt med instrumentering och oftast åstadkommer ett snyggt gung med enkla medel. Vid några tillfällen glöder det till ordentligt, som exempelvis i Never too late to get straight. Omslaget till nya skivan är av den sortens att man kanske bara går förbi, men nu när du är förvarnad stannar du förstås till ett ögonblick. Och med all rätt, stora delar av skivan ska höras.
TORSTEN BRAF

Uppsala Nya Tidning
Betyg: 3
Det finns en försvarlig mängd bluesmusiker i sverige. Om det nu är svårmodigheten i `brännvinsbältet eller var det kan vara som gör det. Amerikanska Allen Finney kommer dock utifrån även om han bor i sverige sedan ett antal år.
Han kan sin blues och när han slår ihop med Ericsbluesband blir det rullande blues med stilkänsla. Lite anonymt dock, genren är svår att sticka ut i.
BJÖRN G STENBERG Uppsala Nya Tidning

Falu Kuriren
Betyg: 3
Han gör skön blues på sin nya cd, den Michigan-bördige Stockhomsbon Allen Finney. Med EBB (Eric's Blues Band) i ryggen serverar han en helakustisk platta som ligger trevligt puttrande i cd-spelaren. Bakom trummorna sitter ex-Falubon Patrik Fackt.
Förra albumet Laying my monkey down, under gruppnamnet Fat City Blues, var Finneys första med uteslutande eget material. Här fortsätter han på den linjen, med en avstickare till traditionella S:t James Infirmary. Allen Finney sjunger om ett kringströvande liv, om alkohol och droger, om kärleken och ödet. Han gör det med trovärdighet och pondus, och jag återvänder gärna.

Jefferson Bluesmagazine
På detta nya alster pausar Allen Finney från ordinarie bandet Fat City Blues och finns i en omgivning med några av den yngre generationen musiker inom svensk blues. De tre versalerna EBB står nämligen utskrivet för Eric´s Blues Band. Tillsammans med Allen Finney låter de dock inte som vi vanligtvis är vana att höra dem. Här har de lämnat Hendrixinfluenserna och tagit steget ner i rotmusiken; i en mix av blues, folk, en smula countryrötter och singer/songwritertradition. Allen står för låtarna och Eric Hansson för produktion och musikaliska arrangemang. Eric började faktiskt spela live med Allen redan när han var fjorton. Så de är gamla bekanta som möts.
Skulle jag utnämna någon av årets plattor till broderplatta med Dylans Modern Times så skulle det vara den här plattan. Jag har inte tänkt på det tidigare men faktum är att röstmässigt påminner de om varandra och att Finney är en låtskrivare av rang bevisar han med den här plattan. Allens vokala insatser är också betydligt starkare här än på Fat Cityplattorna.
Finney har komponerat tolv av de tretton spåren. Det trettonde är en mycket bra version av traden St James Infirmary. Inledande halvsnabba Don´t Look Down At Your Shoes flyter fram på en våg av fina akustiska gitarrer och en effektiv refräng. Bra låtar och fina insatser av kompande EBB är den väg på vilket det fortsätter fram till avslutande finstämda och spröda munspel-/pianoballaden Fate Steps In.
Henning Axelsson plockar fram dragspelet i Jim Dandy och står i övrigt för extra njutbart pianolir, speciellt i rhytm´n bluesiga Never Too Late To Get Straight. Allen Finney glänser på munspel med bra solon i countryrockiga Big Wind och slowbluesen Mama Had The Blues. Erics gitarrspel måste också nämnas vare sig det är på akustisk, nylonsträngad eller på sin resonator så ger det ståpäls. Lyssna exempelvis på Minimal City, med ett grymt kort solo på den stålsträngade akustiska, eller hans resonator i countrybluesen Little Mistakes. Svettigt!
I en rättvis värld skulle den här plattan få lika mycket uppmärksamhet som "broder Dylans" senaste.
Jefferson, nordisk tidskrift för blues. Nummer 150, vintern 2006, årgång 39
BOSSE MAJLING

I4U.com:
Rating: 4 out of 5 stars - Not for the brash This is an all-acoustic album where all the songs are finely crafted by Allen Finney except the classic "St. James Infirmary Blues." Each song seems to emerge from a background of silence, so every note stands out as important. Eric's Bluesband (EBB) is young and lively. Eric Hansson's solos on guitar are like Clapton's revisited, and Henning Axelsson's keyboard riffs are a combination of jazz and honky tonk. The standup bass and drums make a sharp rhythm section. Allen's voice has a rural American twang with street smarts and a bit of Dylan and J.J. Cale. The first cuts are subtle and cool, some rock more than others, the blues get low, innocence and anger intermingle, and the whole thing ends off with a sweet, sad harmonica solo, so far from cool indifference. The sum is a varied musical landscape of original tunes and arrangements, feelings and observations, expertly performed and recorded, with no flattening of the highs and lows and no drugging of the mood swings.