Jefferson Blues magazine (Dirty road)

Erics´bluesband kommer här med sin fjärde platta sedan starten 1999. Femte om man räknar in den utmärkta plattan man gjorde med Allen Finney 2006. Den inehåller tio låtar, nio av dem komponerade av bandledaren, sångaren och gitarristen Eric Hanssson. Det är ingen renodlad bluesskiva men inte heller någon straight rockupplevelse. Jag skulle mer karäktisera den som ett rotbetonat möte mellan rock och blues med bibehållen bluesgrund. Bäst tycker jag detta illustreras av låten The end som jag skulle vilja klassa som en ren tribute till Jimi Hendrix. Massor med Hendrixgitarr och dessutom sång och sound som doftar Hendrix (medvetet eller omedvetet det är frågan? ). Plattans höjdpunkt hörs i alla fall redan i spår två. Två andra riktiga höjdare är de två balladerna Nights full of joy och skivans enda cover - Lights are on but nobody`s home, en Albert Collinslåt om jag inte missminner mig. Marcus Olssons orgel i Nights full of joy utgör låtens ryggrad och ger låten en härlig soulballadkänsla. Lights are on but nobody`s home är slowblues av klass med vass gitarr från Eric högt i mixen. Här når han också upp till sin bästa vokala insats. Inledningsspåret You and me anger också tonen direkt. En bra låt med fint munspel från gästen Jimmy Zavala. Att bandet behärskar en liten souligare mer temphöjd utflykt visar de i den rytmiska I believe in her soul. Avrundningen av plattan med lugna men gitarrvibrerande Sinking like a stone ger en final som känns helt rätt. Eric`s bluesband har mutat in ett stilmässigt område där bluesen och rocken kan mötas utan att påtvingas den av många hatade etiketten bluesrock eller rockblues. Bandet vandrar helt enkelt obekymrad fram och tillbaka i gränslandet med helt egen identitet. Slutprodukten har blivit riktigt bra.

Bosse Majling

Dala Demokraten (Dirty road)

Äntligen! Eric´s bluesbands senaste platta Dirty road har jag längtat efter ända sedan Ronnie Wood och Keith Richards sidoprojekt The New Barbarians i slutet av sjuttio- och början av åttiotalet kapsejsade. The New Barbarians var det bästa av Woods förra band The Faces och Richards beundran för just The Faces men också för det kamratliga gitarrspelet från Ronnie Wood, förutom att han kunde rulla lika mycket hatt som Richards. Och på den vägen är det väl fortfarande, apropå hattrullande.

Eric´s bluesband är ett svenskt band som bildades 1999 med gitarristen och sångaren Eric Hansson i spetsen och han är påläst om de här herrarna och den musiktradition de står för. Hansson presenterar på Dirty road ett ypperligt med- och motspel där gitarrspelet och de varierande gitarrsounden ger och tar och medvetet hugger lite utanför optimal takt vilket gör att det svänger precis så som det bara kan om man väntar in. En konst och tajming få förunnat idag. Det kallas ödmjukhet och Rock ´n Roll á la Rolling Stones "Some Girls" eller The Faces "Had me a real good time". Ja, jag har svårt att slita mig från att jämföra med kvintetterna ovan.

För att ta några exempel är "You and me", och "I`ll dig into my soul" en kompetent fortsättning på traditionen från Barbarians röj och kunskap och faktiskt mer distinkt på Dirty road. Jag tror på fler segrar om Eric Hanssons komponerande fokuserade än mer på den hållbarheten. Den finns också på spår som "Blue Funk" och i balladen "Night full of joy" klär Hanson arrangemanget med ett majackord och ett tempo och tilltal i texten som får mig att osökt tänka på Ronnie Lanes vackra och gripande "Glad and Sorry". Dirty road har bredd.

På skivan Dirty road spelar: Eric Hansson, gitarr och sång. Marcus Olsson, piano. Surjo Benigh, bas (som också spelar med Ulf Lundell). Michael Johansson, trummor. Mikael Stenberg, kör. Micke Ajax, percussion och Jimmy Zavala, munspel.

Martin Lindström


Västerbottens- Kuriren 4 (Dirty road)

Det finns en stabil linje av utmärkta bluesband i landet, räknat från Nature och framåt, i bästa fall som utvecklare som Electric Boys. Eric´s Bluesband ingår definitivt i samlingen. Eric själv är en driven gitarrist och habil sångare som dessutom har förmåga att skriva snitsiga låtar av klassisk karaktär inom genren. Bandets kompsektion driver det hela framåt med gurglande orgel och pulserande bas/trummor. Kanske borde bandet ge sig på några landvinningar bort- om blues och soul för att nå andra horisonter. Sådana invändningar är dock ej intressanta med så helgjuten bild. När i Umeå Igen?


STAFFAN WESTFALL

Corren CCC (Dirty road)

Erics`s bluesband är uppbyggt kring sångaren, låtskrivaren och gitarristen Eric Hansson. Detta är bandets fjärde album. Det låter bra rätt igenom, från Jimmy Zavalas snygga munspel på Öppningslåten " You and me" till den softa " Sinking like a stone". Albumet består nästan uteslutande av originallåtar från den mångsidige Hansson. Alla stilbyten gör skivan dynamisk och omväxlande, men musiken kan också kännas lite splittrad. Det samma gäller sånginsatserna. Men när allt stämmer, som i Jimi Hendrix-doftande "The end" så låter det riktigt, riktigt bra. Det är väl så att detta band förvaltar bluestraditionen utan att direkt förränta den. Och blues låter nästan alltid bättre live än på skiva.

Lollo Asplund

Rocktimes de (Dirty road)


From Town To Town war 2008 ein überzeugender Einstand bei RockTimes. 2014 brachte Eric's Bluesband "Dirty Road" auf den Markt und gemessen an den Qualitäten des Vorgängers darf man gespannt sein, was die schwedischen Blueser zu bieten haben. Auf Bläser hat man gänzlich verzichtet und als Gast spielt Jimmy Zavala (Bo Diddley, Eurythmics, Etta James, Tom Petty, Rod Stewart) im ersten Track "You And Me" die Harp.
Produziert wurde die vorliegende Platte von Surjo Benigh, der auch für den Bass und die Backing Vocals zuständig ist. Außerdem greift er, neben dem Bandvorsteher Eric Hansson, in die sechs Saiten einer Gitarre.
Zehn Songs, bis auf "Lights Are On But Nobody's Home" (von Gwen Collins) alle aus der Feder des Protagonisten, bietet uns Eric's Bluesband an, um Gefallen an ihren musikalischen Fantasien zu finden. Die zehn Nummern gehen zum größten Teil über das Standard-Level eines normalen Blues-Songs hinaus. Da hat Eric Hansson ausreichend viele verschiedene Ideen umgesetzt, beziehungsweise er und seine Kumpels.
Was den Schweden-Zwölftakter sympathisch und hörenswert macht ist einerseits der Hang zu zum Teil verdammt eingängigen Melodien, die sehr gut zum Eric's Bluesband-Blues passen. Andererseits wird die vorliegende Platte mit zunehmender Spielzeit immer interessanter. Soll aber im Umkehrschluss nicht heißen, dass "Dirty Road" schwächelnd beginnt.
Eric Hanssons Gesang ist gut und gemeinsam mit den Backing Vocals von Mikael Stenberg sowie Surjo Benigh kann auch noch gepunktet werden.
Die Formation kann ordentlich rocken und der Frontmann ist in der Lage, fetzige Gitarrenläufe zu den melodischen Refrains abzuliefern. Gleich im Opener mischt der Harper Jimmy Zavala die Szenerie auf und man fragt sich, warum er nicht öfter zum Einsatz gekommen ist. Michael Johansson gibt eine hervorragende Figur am Schlagzeug ab. Er hat den ultimativen Groove.
Sei es drum, Eric's Bluesband begibt sich im Verlauf der Scheibe auch an die Oberfläche der Psychedelic. Auch dabei lässt man eingängige Refrains nicht außen vor. Bei dem einen oder anderen Wah Wah-Wahnsinn darf man getrost an Jimi Hendrix denken.
Der zu den Arrangements passende Wechsel zwischen Piano und Orgel ist gelungen und phasenweise unternimmt Marcus Olsson auf beiden Tasteninstrumenten Ausflüge in das Wohlbefinden. Richtig schön sind die balladesken Momente von "Dirty Road". Die sind wie gemacht für Träumereien der Farbe Blau. Auch hier zeigt Eric Hansson seine Klasse am Sechssaiter und wenn man den Slow Blues tief ins Becken der Tradition taucht, geht dem Hörer ganz automatisch eine Gänsehaut über den Rücken.
Vom Beginn mancher Songs lässt sich nicht unbedingt auf den weiteren Verlauf oder das Ende schließen. Eric Hansson hat abwechslungsreiche Lieder geschrieben und mit den letzten fast fünf Minuten setzt man ein weiteres Ausrufezeichen, weil hier das Bottleneck auf den Saiten der Gitarre regiert. "Sinking Like A Stone" ist ein äußerst gefühlvoller Schleicher vor dem Herrn des Blues. Das Metallröhrchen liefert viel Feeling und abermals ist der Gesang toll.
"Dirty Road" ist klasse. Eric's Bluesband weiß, wie der Zwölftakter gehen muss, um beim Hörer ins Schwarzen zu treffen. Die Fantasien der Combo werden sehr gut ausgelebt. Es wäre schön, wenn sich Blues-Fans dieser Platte widmen und ihr bei Hörproben beide Ohren schenken. In diesem Sinne

Joachim 'Joe' Brookes

Lira Musik magasin (Dirty road)

Rootsig Blues. Eric Hansson och hans bluesband går tillbaka till rötterna i den rootsiga bluesen på Dirty road. Med tio egenskrivna låtar är målet, enligt dem själva i alla fall, att förmedla känsloroch äkthet. Om det lyckas med just det är frågan, men en sak som dock är säkrare är den musikaliska skickligheten. Musiken, arrangemangen och de solon som framförs (orgelinfluerade bland annat) vittnar om att det här är rutinerade bluesrävar. Här finns även gitarrsolon som låter misstänkt lik den amerikanska bluesgitarristen Joe Bonamassa, kanske för att de faktiskt nyligen var förband åt densamma. Eric´sbluesband är dessutom utan tvekan ordentligt Cream- och Clapton-influerade och det bär upp det arvet väl. Det är däremot inte särskilt nyskapande och bryter ingen mark. Hade de provat sig fram mer så hade de möjligen kommit närmare de känslor och den äkthet de faktiskt vill förmedla. Men det är för den skull inte dåligt och Dirty road är framförallt något för den inbitna bluesälskaren.

Mette Carlbom



Gigkalendern (Dirty road)

från Stockholm har även de en ny CD ute. Ett band som Redaktör'n hört för många år sedan på scener som Jazzå och Jamesons Pub. På den här plattan är kärnan av bandet Eric Hansson sång/ gitarr, Marcus Olsson piano/ orgel, Surjo Benigh bas och Michael Johansson trummor. Dessutom har Eric adderat några gäster inkl. meriterade munspelaren Jimmy Zavala på öppningsspåret.

På Jamesons minns Redaktör'n att Eric bjöd på gnistrande bluesgitarr på paradnummer som Albert Kings "Cadillac Assembly Line", Otis Rushs "All Your Love" och SRV:s "Mary Had A Little Lamb". Albumet "Dirty Road" är däremot ingen bluesplatta, snarare ett rockalbum med blues i botten. Inte så ovanlig genre.

Bluesgitarristen Eric glänser främst på skivans enda cover (Albert Collins): "Lights Are On But Nobody's Home", men där är han desto mer imponerande. Elektrisk blues i en härligt lång version: nästan åtta minuter. Ett klassiskt nummer, "Lights Are On ...", spelat och inspelat av många musiker.

Annars hör vi mer av den skicklige rockgitarristen Eric. På en rad väl varierade och egenhändigt skrivna låtar som "You And Me": stötigt pubrockig med hamrande piano. "The End": tungt malande med fett kluckande wahwah och lite DNA från "Purple Haze". "Breaking Up": glimrande spår à la engelsk 60-tals r&b med mustigt orgelsväng. "Nights Full Of Joy": lugn, vemodig. "Dirty Road": tung melodisk bluesrock. Och "Sinking Like A Stone": en riktigt bluesig avslutning med Eric på slidegitarr.

Superkompetent om än inte alltid helt originellt. Även detta ett gäng Redaktör'n mycket gärna hör på en Göteborgscen, må det vara i gröngräset, svartklubben eller en blå pub.

Christer Fridhammar

Rootsy ( Dirty road)

Eric´s Bluesband startade 1999 och är svenske Eric Hanssons skapelse. »Dirty Road« är hans fjärde utgivning, dock den första på det egna skivbolaget Ebb Records. Tio sånger bjuds, väl blandade till tempo, anslag och uttryck. Nästan hela rootskatalogen finns representerad, även om det huvudsakligen är bluesbaserade sånger vi får höra.

Eric är framför allt en driven gitarrist med ett varierat och anpassat spel, från hårda ilskna toner till mer smeksamma slidedito. Han har även en egen personlig sångröst som passar till de flest av sångerna. Ibland känns det dock som om tonen inte räcker till. Den är lite kort och tar slut när den egentligen skulle behöva bära lite längre och lite fylligare.

De mer moderna wha wha-drivna sångerna eller tungt bluesrockiga är de som fungerar minst bra. Däremot är den långsamma balladen »Night Full Of Joy« med sitt följsamt smeksamma gitarrspel med lite spets så mycket bättre. Samma gäller för Gwen Collins långsamma blues »Light Are On But Nobody´s Home« och den småskuttiga popsoulsklassiska »I Believe In Her Soul«. Sånger där gitarrspelet och sången kommer bäst till sin rätt.

Titellåten »Dirty Road« en tungt rockig blues och den inledande »You And Me« är en handfast blues med fint gästmunspel från Jimmy Zavala». Dock dras helheten ner av den allsångslika handklappsdrivna avslutningen.

Till sin hjälp i Bluesbandet har Eric Surjo Benigh på bas, Michael Johansson på trummor, Mikael Stenberg kör, Marcus Olsson piano och orgel och Micke Ajax som inhoppare på percussion och trummor.

Det är Marcus Olsson som gör skillnaden. Hans piano- och orgelspel gör «Dirty Road” till något extra intressant. Utan honom hade Eric´s Bluesband låtit precis som ett av många andra av dagens bluesrockband.

/Staffan Solding

Karlskoga Kurriren (Live)
Skön och äkta blues med Erics Blues Band på Gamla Pumphuset

Gamla Pumphuset i Karlskoga är kanske inte den yppersta lokaliteten för att arrangera musikevenemang, både vad gäller akustik och publikutrymme, men det gör nu inte så mycket, för charmen, rymden och närheten gör det hela till en nära upplevelse som ibland kan bli magisk. Lite så var det på påskdagen när EBB, Erics Blues Band gästade Karlskoga, dagen då sommaren äntligen kunde anas igen.
Eric Hansson har haft sitt bluesband sedan slutet av 90-talet, inspirerad av bland andra Jimi Hendrix, BB King och sin namne, Eric Clapton. Något som indikerar lite kaxigare gitarrblues med raka rör. Och det var precis vad om hände. En rökarkväll som svängde och med en stegrande stämning som till slut utmynnade i stående ovationer och ett par extranummer som fullständigt tog musten ur en hängiven publik.
EBB består av tre stycken lysande musikanter och hantverkare i sitt skrå. Basisten Surjo Benigh är en ofta anlitad musikant som senast kompat Marie Fredriksson, men står också på scenen med Ulf Lundell när det beger sig. Surjo som på en sliten och väl inspelad Fender ger en ryggrad till helheten och även beger sig ut i sköna improvisationer när andan faller på. Jonas Backman visade grym teknik i några bejublade solon och huvudmannen själv, Eric Hansson visade att han inte står långt efter sina förebilder. Eric har glöd i sina fingrar, men också den känsla som krävs för att få kalla sig en äkta bluesman.
Så mycket blå toner kanske inte presterades, blåast denna kväll var nog himlen över Möckeln när solen sakta sänkte sig, men visst finns det också vemod och själ i Erics gitarrer. Det visade han tydligast när han klev ut i publiken och smekte av improvisationer av både virtuositet och smärta.
Det mesta som framfördes var egen musik, med några få undantag. En blueskonsert måste innehålla minst en låt börja med orden ”I woke up this morning”, så även denna kväll i en BB King-variant. Avslutningen var trolskt, när också wah-wah-pedalen gav extra glöd till gitarren. För en gammal Zappavän var det magi. Erics Blues Band var en skön och äkta upplevelse. Musikanter som ödmjukt tar sin musik på fullt allvar. Då blir det ofta bra, precis som på Gamla Pumphuset denna sommarsköna påskdagskväll.

BJÖRN REIMERS

Kultursidan Norrköping (Live)

Det är tungt. Det svänger!

Det är märkligt det här med blues; man vet aldrig vad man får, så det gäller att behålla ett öppet sinne. Den är inte blå, utan kommer i fler färger än regnbågen. Så att ett band kallar sig ”bluesband” behöver inte betyda att vad man vet som kommer. Och jag var beredd på att bli överraskad. Jag hade aldrig hört dem tidigare, men det lilla som finns på Spotify och Youtube hade jag pluggat in. Fast jag visste att Eric själv var den enda som återstod från originalsättningen, och eftersom plattan var starkt präglad av blås och sättningen här var gitarr-trummor-bas-klaviatur så var det väntat att det skulle skilja sig en hel del.

Jag var dessutom för ung när de spelade på Crescendo förra gången för, nästan på dagen, tio år sedan. Nävars, jag var fem år äldre än Eric Hansson är nu. Då var han ung, lovande och EBB fick samma år pris som bästa bluesband och för bästa skiva i en omröstning i Stockholms Bluesförening.

Nu borde han vara en räv i gemet, och jag förstår att det bara är min egen okunnighet som gör att jag inte känner till honom. Varför slutade jag lyssna på blues? Obegripligt.

Men Crescendos publik är givetvis bättre informerade än jag, och det var nästan fullsatt när jag kom 20 minuter före utsatt tid. Av en obegriplig anledning hittade jag en ledig plats på andra raden tre meter (skulle det visa sig) rakt framför huvudpersonen själv. Kanske var det för att mina kompisar satt där.

Det var bara att luta sig tillbaka och vara beredd på det oväntade.

Redan från första takterna av John Lee Hookers You got to Walk Yourself står det klart vilken blues det är – det är den röda sorten! Den som har mer att göra med rockband som Stones, Yardbirds och Hendrix’ Experience än Mississippis träskmarker eller Muddy Waters. Men definitivt blues. Eller R’n'B. Eller bluesrock från slutet av 1960-talet och början av 1970-talet. Alla rockband som svängde då spelade blues, oavsett vad de kallade det. (Möjligen stämmer det fortfarande.) Blues, alltså. Eller bluesig rock. Strunt i etiketten! Det är tungt. Det svänger!

Det fortsätter med en stompig Mississippi Road (Som inte har det minsta med J.B. Lenoir att göra.) Fortfarande är det, trots allt, lite avvaktande. Eric får hjälpa till med munnen för att ”prata fram” gitarrtonerna, men det tycker jag är rätt charmigt. En tredje, rätt anonym låt med ett Claptoninspirerat solo, passerar också förbi.

Nu börjar det hända saker. Bandet spelar Robert Johnsons 1930-talsklassiker Cross Road Blues. Fast vi kanske ska kalla den Crossroads i stället, som Eric Clapton och Cream gjorde, för det är den versionen som ligger närmast till hands att tänka på. Allra närmast ligger nog versionen från Creams tillfälliga återförening 2005, men denna är (jodå) tyngre. Här luftar också Eric Hansson wahwah-pedalen för första gången, och man får en (liten) Hendrixkänsla. Sweet!

Robert Johnson-temat fortsätter med Walking Blues och Eric byter till Gibson för att spela bottleneck. Det är vandrande och stompigt. Jag har ju läst att EBB har spelat förband till Joe Bonamassa, som gjort en ösig tolkning av den här låten. Tillfällighet? Knappast.

Den egna låten Taxi, Take Me Down The Road från förra plattan låter, som väntat, helt annorlunda här. Det sofistikerade blåset lyser med sin frånvaro och i stället får vi stenkrossar-r’n'b à la Rolling Stones i över 10 minuter. Jag väljer detta 9 ggr av 10. Eric spelar ömsom slide och solar ömsom med fingrarna. Det är påfallande hur mycket bättre han sjunger nu än på plattan, men på 6 år har rösten fått mer kärvhet och djup. Fast ibland önskar jag att han tog i ännu lite mer och att den var lite högre mixad.

Ännu en låt från skivan, Tears Running följer. Eric har bytt tillbaka till sin mintfärgade Stratocaster. I avsaknad av blås har låten förvandlats till en ren Texasblues med ett stadigt trumbeat. Micke Johansons trummor fyller en viktig roll i bandet. De är strama och precisa och vandrar inte iväg i onödan. Här finns ingen jazzvarning, utan det är rock som gäller. Lite överraskande kommer det ett Peter Green-mjukt gitarrsolo långt in i låten, sen ökar stompet igen för att bli mer och mer upptempo… för att föra oss in i pausvila.

Nästa låt börjar lite jazzartat på klaviaturet. Det spelas förresten av Jan Petersson, som för mig är okänd men får beröm (med rätta) av bandledaren upprepade gånger under kvällen. På den här låten håller han en Hammond-ton, men han växlar till pianosound eller mer psychedeliskt under konsertens gång och spelar en viktig roll för ljudbilden.

Därpå följer en nyskriven låt som, kanske, heter Can You Belive What I Say. Det är en rockig r’n'b med vandrande bas och gnisslande gitarr som fortsätter över i en tät, gungande rocklåt.

Bandet frågar om de får fortsätta spela ny musik, och publiken är med på noterna. De fortsätter med en rockblues som passar dem bra. Detta lovar gott inför den nyinspelade plattan som tydligen ligger färdig att släppas. Det svänger, över huvud taget, bättre nu efter pausen, och Eric har ett flyt i gitarrspelet som man bara anade i konsertens början.

Jag har inte skrivit något om basisten Surjo Benigh, men det måste jag. Jag förstår ju redan under konsertens gång att det här är en kille som kan göra vad som helst på basen, och att enda anledningen till att jag aldrig hört talas om honom måste bero på att jag har bott i ett hål de senaste åren. Lite googling visar att han kan skriva Boppers, Totta Näslund, Ulf Lundell och Marie Fredriksson m.m. på meritlistan. Han spelar bas med sån självklarhet och ett sånt driv att hans betydelse för bandet inte kan överskattas. Ett par gånger drar han av bassolon som får mig att ramla baklänges; men det är främst som rytmmaskin och pådrivare som han är oumbärlig för bandet. Det är också han som berättar att det finns skivor att köpa eftersom huvudpersonen ”är dålig på att marknadsföra sig själv”.

Nu är det dags för Elmore James-klassikern Done Somebody Wrong, som har odödliggjorts 1971 av The Allman Brothers Band på skivan At Filmore East. Den har ofta kallats en av väldens bästa liveskivor, och den inspirationen verkar ha smittat av sig på EBB, för här får vi kvällens bästa låt. Mitt i låten visar Micke Johansson att det visst finns lite jazz i honom när han river av ett trumsolo. Låten pågår med fullt ös, men så ser Eric Hansson ut som en skollärare som manar till tyst i klassen och de andra spelar allt lägre. Sedan spelar han ett mycket lågt och mycket känsligt gitarrsolo från långt bort till vänster på scenkanten. Det är inte utan att jag kommer att tänka på andra motvilliga gitarrhjältar som Peter Green och Kenny Håkansson, och likt dem blir han besatt av känslan, kliver in på scenen och låter låten sluta med en ylande och högt kvidande gitarr. Puh!

Nu blir det slide igen i Howlin’ Wolf-pärlan Worried About My Baby. Jag har skivan The London Howlin’ Wolf Sessions, inspelad 1970, där Wolfen kompas av Eric Clapton, Bill Wyman och Charlie Watts från Rolling Stones m fl. Det är givetvis omöjligt att slå en sådan konstellation, men EBB gör ett mycket bra jobb.

Ett instrumentalt nummer med långa solopartier för var och en visar oss att de är varma i kläderna och redo för…

All Along The Watchtower – och nu pratar vi inte om Bob Dylans original utan om Jimi Hendrix cover. (Bägge har för övrigt berikat och förnyat bluesen!) Hur modigt är det inte att ge sig på en sådan helig graal till låt? Och de går i land med det! Till en början följer de Hendrix version med wahwah och tonglidningar, men den sista halvan av låten sätter Eric sin egen prägel på den. Och det är, tycker jag, mer värt än att bara klara av att kopiera den. Jimi Hendrix gör den (förstås) bättre, men det hör inte till saken. Jättebra!

Sittande ovationer och inklapp till extranummer. De väljer att spela något som jag inte känner igen, men (lite elakt) kallar för ”powerballad” i mina anteckningar. Min videoanteckning visar att jag hade fel. Låten befinner sig bara på fel plats vid fel tid. Det är alls inte dåligt, men det blir lite antiklimax efter urladdningen strax innan. Jag väljer att minnas den och mycket av det andra från det andra setet. Och jag går hem mycket nöjd.

Väl hemma äter jag en äggmacka innan jag går och lägger mig. Jag plinkar lite förstrött på äggskäraren och minns vad min, då tvåårige, son sa när han gjorde detsamma för 20 år sen: ”Låter som Lightnin’ Hopkinsh”.

Jag har visst börjat lyssna på blues igen…

Avesta Tidning (Live)

Stark spelning
av Ronander

Mats Ronander gästade Garaget i fredags. Han gjorde det tillsammans med Eric´s Bluesband.
Det här blev en spelning för bluesfantasterna. Visserligen gjorde konkurrensen från andra evanemang i Avesta och schlagern på tv att det inte var fullsatt.
Första timmen körde Eric´s Bluesband själva. Bra blues rakt igenom. Sedan klev Mats Ronander upp på scenen som gästartist. Då höjdes kvalitén ytterligare.
Ronander kan sin bklues. Han hade en enorm spelglädje som man sällan ser annars. Han hantera sitt munspel med hög klass, plockade fram sin bluesröst och lirar gitarr mästerligt.
Kort sagt. Fler borde ha varit där och lyssnat. Men vi som var där njöt i fulla drag. Närheten där på Garaget till artisterna är fantastisk.

ROLAND BÄRTILSSON




Eskilstuna-Kuriren (Live)
Mysblues med Mats Ronander

Scenen vid skottvångs gruva fortsätter att dra fulla hus, denna gång då Erics´sbluesband med Mats Ronander som namnkunnigt dragplåster fyllde värdshuset med blues och rocktoner. Eric Hansson har haft sitt band i gång i drygt ett decenium
och även om ett par positioner i kvartetten är ganska nytillsatta var man tighta och samspelta och repertoaren satt alldeles utmärkt. på låtlistan fanns prov från giganterna Albert Collins, Buddy Guy med flera. I Robert Johnsons Walking Blues bjöd Eric Hansson på ett väldigt fint bottlenecksolo där även Ola Insulander lirade loss så att nackhåren fick ett eget liv.
Från senaste egna cd: n From Town To Town fick vi höra Taxi take me down the road, en härlig låt med rockigt sound.

Så långt in i konserten var publiken aningen avvaktande, de verkade som man inte ville nöta på handflatorna innan det var dags för kvällens huvudnummer Mats Ronander att glida upp på scenen. Efter ha blivit varmt välkomnad bjöd Mats Ronander på en trippel melodier med fina munspelssolon som till exempel i Wille Dixons My baby. När han sedan greppade sin halvakustiska Gibson fick vi höra Five Long Years, en av Eric Claptons mer kända melodier samt en annan av bluesens klassiker som Muddy Waters gjort känd, Hoochie Coochie man. Avslappnad och rutinerad, styrande både publiken och medmusiknaterna med små åthärvor, kryssade Mats Ronander vidare ut på musikoceanen och lämnade emellanåt bluesströmmen. JJ Cale, John Hiat och Jimi Hendrix var låtskrivare vilkas alster vi fick höra tillbakalutade versioner av i en varm och trivsam konsert som tog rejäl fart på slutet.
6/8-2011
Egon Jonsson


Enköping Posten (Live)
Succé för Eric´s Bluesband med Ulf "Jump4Joy" Sandström på Lotsen´s

Konserten infriade alla förhandsspekulationer om att lysa upp novembermörkret över Enköping i när Enköpings Musikklubb arrangerade konserten med Eric´s Bluesband i fredags kväll.

Eric´s Bluesband blandade egna och traditionella blueslåtar och golvet framför scenen fylldes med dansant publik. Två skickliga gitarrister "duellerade" i flera låtar och rytmsektionen agerade förträffligt. Allt detta toppades med Ulf Sandström på keyboard och succén var ett faktum. Bandets frontfigur är gitarristen och sångaren Eric Hansson, som spelar mycket bra gitarr och det hörs att han har Stevie Ray Vaughan som en av sina husgudar.

Bandet består av Eric Hansson - gitarr och sång, Ola Insulander - gitarr och sång, Derek January - bas och sång, Mikael Johansson - trummor samt denna gång förstärkt med Ulf "Jump4Joy" Sandström. Ulf växlar mellan orgel och piano, dessutom sjöng han till många låtar. Ulf Sandström är pianist, sångare och kompositör. Som 4-åring lärde han sig spela piano på gehör i Ungern, enligt den s.k. Kodály-metoden. Ulf är framför allt känd som boogie woogie-pianist, men han visade att han kan hantera bluespiano lika bra. Han har bl.a. medverkat vid olika internationella boogie woogie-festivaler tillsammans med andra framträdande boogie woogie-pianister. Ulf utmärker sig också med ett synnerligen humoristiskt och personligt snack mellan låtarna.

Vi fick höra bluestolvor, Boogie woogie, funk och även en ballad. Eric spelade många häftiga solon på gitarren och det blev en ovanligt skön musikupplevelse. Några av kvällens låtar var "Shimmy", en härlig Boogie Woogie skriven av Jack Dupree/Johnny Johnes, "Watch yourself" en slowblues av Buddy Guy med skönt keyboardspel av Uffe och bra gitarrspel av Ola. "Walking blues" av Robert Johnson gjorde ingen besviken och Eric visade ett härligt bottleneckspel. I den egna lite funkiga kompositionen "Taxi take me down" visade bandet upp sin spontanitet och improvisationsförmåga. Kvällens höjdare var i mitt tycke låten "Diggin my potatoes", skriven av legenden Big Joe Turner. Kvällens extranummer innehöll solospel av samtliga bandmedlemmar. Taket lyfte nästan och alla njöt av den häftiga livemusiken.

5/11-2010
Olle Nordström

Gefle Dagblad (Live)

Som de riktigt coola låter Eric Hansson i Eric´s Bluesband ciggaretten vila mellan strängarna och gitarrens huvud medan han spelar. Bakom sig har han en trummis som håller ihop musiken med sparsmakat sväng, en keyboardist som växlar mellan orgel och piano, samt en basist som ibland tillåts bubbla ut envelopefunkexercis.Eric som kanske inte lever under de sämsta livsbetingelser, sjunger blues med fraser som "I´m walking in the old town" och det är snarare som gitarrist än som sångare han har något att berätta. Eric spelar trixigt utan att se det som självändamål. Det är ovanligt fräsch blues, men fortfarande pubvänlig då musiken håller sig inom de klassiska ramarna. Låtarna är långa och det ryms många utdragna solon men även lugnare psykadeliska partier. På centralcaféet går det hem. Från den nya scenen vid ingången till lokalen har Eric´s bluesband bättre möjligheter än vad band där tidigare haft att nå ut till publiken. En publik som för övrigt har större fascination av tidningsfolk än på något annat ställe jag har besökt, och fler än en gör jämförelser med olika blueslegender och uppmanar mig att skriva bra i tidningen. Eric´s bluesband spelar ett Hendrix-medley runt ett modifierat tema ur "Third Stone from the Sun" Eric spelar gitarrsolo bakom nacken, han vandrar runt nedanför scenen och sätter publiken i extas. Lyckan är total.
- 22/9 2003, Centralcaféet, Gävle

Västerbottens - Kuririen (Live)
/...Ett ungt och för umepubliken okänt band, gästade restaurang Droskan i fredags. Eric´s Bluesband från Stockholm. Bland publiken syntes nyfikna blueskännare, både från orten och tillresta, för ryktet hade talat om goda musikanter. Bandets frontfigur är gitarristen och sångaren Eric Hansson, som spelar mycket bra gitarr. Att han har Stevie Ray Vaughan som en av sina husgudar, det behöver man inte orda om - det hörs lång väg. Och han gör det bra, han är den typ av musikant som kopplat gitarren direkt till hjärtat, .../ /...Patrik Fackt bakom trummorna , (bastrumman är en Ludvig med kalvskinn!) visade sig vara alldeles utmärkt.../ En bit in i andra set lossnade det helt musikaliskt, och ett par snygga bassolon av den unge Tomas Klinta gladde publiken. Särskilt det när han stämde om basen under solots gång, inte bara effektfullt utan också snyggt. Bandet ska krediteras för att man spelade tre set, trots att publiken mot slutet av natten blev något mindre. Klart professionellt!!!
23/5 2003
- Jan WesterlundA

Länstidningen Östersund (Live)

"...bland det roligaste jag hann höra innan jag var tvungen att rusa för att skriva dessa rader var festivalens klart yngsta band. Stockholmstrion Eric´s Bluesband körde härlig 60-tals blues i brittisk stil. De lagom långhåriga killarna skapade en skön känsla av Marquee 63 och Bluesbreakers eller något liknande."
28/10-2000
- Christer B. Jarlås

Jakobstads tidning (Live)

..."Vi kommer att hålla på så länge ni är kvar så hoppas ni har trevligt", var Erics välkomstord innan han, Tomas, Micke och Patrik körde igång. Turnerandet har blivit deras livsstil i sommar, drygt 25 gig har det hunnit med. Skolparken i måndags hörde dock till deras största de någonsin har haft. Vanligtvis är Eric och hans gäng husband på en krog hemma i Stockholm. På spelningen i Jakobstad körde de mest covers trots att bandet har många egna låtar. Responsen ifrån publiken var god, och luften fylldes av spontana rop och busvisslingar. Det var många som inte kunde sitta stilla varken på de gröna träbänkarna eller på gräsmattan. Med tre års erfarenhet bakom sig, passade även bandet på att sälja sin skiva efter spelningen till många nyfikna Jeppisbors glädje. Även Stockholms killarna blev återinkallade till scen i takt med att Strengbergs klocka slog tio. Att det var Erics Bluesband var det ingen tvekan om. Det var tveklöst sångaren som var showen, även om bandet som helhet hade utstrålning. Eric använde sig av speciella publikflirtar, som definitivt gick hem. Gitarren bakom huvudet och nedkliv ifrån scenen. "Det är en lätt form, men svårt att göra någonting av det" är hans uppfattning av musikstilen som lockade hundratals människor till skolparken på måndagskvällen.
24/7 2002
- Lisa Rönn

Östersunds Bluesfestival  (Live)

Från den första bluesfestivalen minns jag allra bäst känslan när jag kom in på Captain Cook och där på scenen stod tre väldigt, väldigt unga killar från Stockholm och öste ut en intensiv blandning av rock och blues. Jag fick då genast känslan av att så här måste det ha varit att komma in på en källarklubb i London i början an 1960-talet.
Nu är bandet sex år äldre och med sig har de sedan några år också en keyboardspelare. Men de behövde inte spela länge innan folk som först avvaktat lite på håll kom närmare. Och gitarristen och sångaren Eric Hansson briljerade lagom.
Trots de tydliga rötterna i den vita engelska bluesboomen för fyrtio år sedan så gör de något eget av det.
Jag hör tusen gånger hellre den här kvartetten än de band som kaller sig Yardbirds eller Animals som reser runt världen och håvar in stålar på uppvisningsspelningar. För Eric's Bluesband är kärleken till musiken äkta.
OCH OJ VAD SKÖNT det svängde från första till sista låt både på Plaza och på Captain Cook. De rör sig obehindrat över genrerna och kan till och med ösa på med lite bluegrass-aktigt sväng med slidegitarr mitt bland bluesrocken.

Rockland (Live)

Förband till Dave Hole
Blueskvällen på Rockland inleddes med ett förband från Stockholm, Eric's Bluesband. Ett band som vi garanterat får se mer av på den svenska bluesscenen. De fyra grabbarna levererade en stark uppvärmningsshow inför konserten med Dave Hole. Eric's Bluesband startade för fem år sedan och har sedan starten spelat på spridda platser runt om i Sverige, Finland och Danmark. -Vi har en väldigt öppen spelstil i bandet, alla fyra släpps in och kör solospel då och då, säger Eric Hansson, sångare och gitarrist i bandet. Under den timma bandet stod på scen fick publiken njuta av sköna solon av alla fyra. Bandet har ett gediget sound och varvar eget material med sköna tolkningar av bluesklassiker. Showen avslutades med en underbar duell mellan Eric Hansson och keyboardisten Henning Axelsson. Eric's Bluesband kommer garanterat tillbaka till Rockland - troligtvis med eget förband nästa gång.
30/9 2004
- Mattias Johansson

Tidningen Ångermanland (Live)
Metropol
I lördags kväll var det välljudande bluesspelning på Metropol. Säsongens bluesälskare har som vanligt hittat till favoritstället som bjudit det ena välspelande bluesbandet efter det andra till Härnösand. I lördags var det Eric´s Bluesbands tur att stå på den lilla scenen på Metropol. Bandet spelade sin vana trogen brittisk blues, influerade av amerikanska gitarrister som Jimi Hendrix och Steve Ray Vaughan. Det var enkel, rak och rockig blues, med några flirtande med den amerikanska västkustrocken. Publiken var med på noterna och ibland kändes det som om hela golvet gungade i takt med både den dansälskande publiken och de spelglada musikerna i bandet. Det lät bra om de fyra Stockholmsbaserade killarna som spelade egna låtar, de flesta skrivna av Eric Hansson. Han spelade jamande, gnällig, skrikande gitarr, som inspirerats av en viss Jimi Hendrix. Kanske inte helt nyskapande, men publiken verkade tycka om Eric Hanssons solon. Även trummisen Patrik Fackt framförde några välspelande solon. Hennings Axelsson följde med i flera låtar som lät som skönt, spontant jammande för kvällen. Utan tvivel spelade bandet med självsäkerhet inför en bluesälskande publik. Synd att inte fler unga visade sig bland dem.
23/10 2005
- Mia Sundell

NT (Live)
I onsdags hördes bluesmusik på Crescendo. Erics Bluesband bildades av fyra Stockholmskillar för fyra år sedan. Bandet har haft ett bra flyt med spelningar och fått pressrosor för sin musik. Eric Hansson är gitarrist och sångare och förklarade att man lirade olika former av blues, Henning Axelsson spelade piano-orgel, Tomas Klinta elbas och Patrik Fackt trummor. Efter ett par nummer med hög volym och högt tempo blev öronen vana vid akustiken. Men från min plats hördes mest ett mummel i mikrofon när låtarna presenterades. Och ganska typiskt är att texterna sällan går att uppfattas ordentligt när bluesgrupper spelar.
Hördes väl gjordes bandets kraftfulla musik som inspirerats av artister som B.B. King, Buddy Guy, John Mayall och Jimi Hendrix. Eric Hansson visade upp en imponerade teknik och föreföll kunna göra vad som helst med sin gitarr. I en shuffle, I want to love pretty baby (?), hade Eric ett lekfullt samspel med Henning som svarade fint på de flesta gitarrfraserna.

Erics bluesband spelar oftast på pubar och var något ovana vid en sådan uppmärksam och tystlåten publik. Eric Hansson antydde också det under kvällen men fick ta emot många applåder efter varje solo killarna stod för. Det blev ibland väl mycket teknikuppvisning från Eric sida som naturligtsvis ville visa upp hela sitt register. Bortsett från hans gitarrexcesser var sången och gitarrspelet överraskande bra.
Efter paus bytte Eric gitarr och använde slide-tekniken med äkta bluesfeeling. Många låtar som framfördes var från bandets kommande skiva. Mot slutet av konserten gjorde Tomas Klinta ett fantastiskt fint bassolo och därefter spelade Eric med gitarren bakom huvudet, gick ned från scen till publiken under det att bandet öste på med rytmiskt tung, skön blues. Gensvaret från publiken talade för att det unga bandet gjort succé. Erics rhythm and blues gick hem.

BOZZE MÖLLERnoje@nt.se

From town to town
Rootsy.nu
Eric Hansson hörde man först talas om 1999 då han hade en trio som var inspirerad av storheter som Jimi Hendrix, BB King och Cream. Första plattan "Take One" kom 2001 och utmärkte sig bl a för att där fanns två tunga gästartister, Henry Gibson och Allen Finney. Uppföljaren 2004, "There´s An Angel In My Tree", har jag glömt, men Claes Yngström var i alla fall med som en förstärkning.

Trion har blivit en kvartett och består nu av Hansson med gitarr vid sångmikrofonen, Henning Axelsson på keyboard, Tomas Klinta på bas och vid trummorna Patrik Fackt. Och på nya plattan dyker bl a Mats Ronander upp med sitt munspel i ett par av låtarna.

Det låter mycket om bandet, speciellt när det förstärks av en blåssektion i flera av låtarna. Det låter mycket Hendrix om Hanssons gitarr, som ibland tar för sig i monumentala explosioner. Det låter överhuvudtaget mycket, som sagt, och de tio låtarna, alla tillverkade av Hansson, är långa och innehållsrika.

Egentligen finns här något som jag uppfattar som en stilbrytning: musiken är oftast svart tung blues, men Eric Hanssons röst är vit och mer gjord för rock.

Men det stör inte. Istället ger det bandet en egen personlighet och en egen nisch att bygga vidare på. Eric´s Bluesband vill jag gärna höra mer av.

Och när kommer de hit ner till Södern och visar upp sig?
RUNE HÄGER

Jefferson Bluesmagazine (From town to town)
Jefferson nr 156, 2008
Efter det utmärkta akustiska äventyret med Allen Finney på förra plattan har Eric's Bluesband kopplat på strömmen, skruvat upp volymen och utökat instrumenteringen på nya From Town To Town.

De fyra i bandet har hjälp av ett flertal prominenta gäster. Mats Ronander gästar på munspel i två spår. Per "Ruskträsk" Johansson avverkar ett distat saxsolo i en låt. Gitarristen Stevie Klasson förstärker i ett spår. I sex av plattans tio låtar finns en blåssektion med ; Karin Hammar på trombon, Anders Niska altsax och Patrik Skogh på trumpet eller flygelhorn.Lägg till bakgrundskörande av Jenny Schyttberg i nio låtar och Mikael Emsing på rytminstrument i två och ni har gästlistan på musiker komplett.

Inledningslåten Taxi Take Me Down The Road träffar rakt i solar plexus. Eter ett skönt gitarrintro träder hela den musikaliska arsenalen in; ett grymt trumlir av Patrik Fackt som bär upp hela låten, Stevies och Erics gitarrer, maffigt blås och bra sång från Eric med understöd av Jenny. Det är en inledande knock som visar att det är en hög nivå och blues med en hel del rockiga och även souliga inslag som gäller. Titellåten är kraftfull rockig blues med funkantydningar. Anderas Kjälls blåsarr sitter som smäck och lyfter låten. Överhuvudtaget måste hans blåsarr framhållas plattan igenom. Ruskträsks distade saxsolo är också en krydda.

I´m A Man har ingenting med vare sig Bo Diddley, Chicago eller Spencer Davies Group att göra utan är precis som de övriga nio låtarna skriven av bandledare Eric. Ganska rak bluesrock i mediumtemop utan blås. I inledningsvis långsamma Girl, Please Don´t Cry samsas Erics gitarr med Mats Ronanders munspel mycket effektfullt innan trummor och bas kommer in och höjer tempot. I luftiga balladen Another Sad Goodbye finns Mats Ronanders munspel återigen med och lyfter det hela.

Plattan innehåller två låtar som befinner sig i soulfåran. He Will Always Be Here är en mycket bra soulballad med inledande ensam gitarr, luftig orgel och blås. Three O´Clock In The Morning inleds stillsamt med soulgitarr. Från den sparsmakade inledningen växer den till en ganska pampig soulballad med ett volymstarkt bluesrockigt gitarrsolo inkastat som tvär kontrast. Utan tvekan min favoritlåt på plattan. Plattans mest dansanta spår är uptemponumret Tears Running med grymt orgelsolo från Henning Axelsson. Glass of Water är ganska traditionell blues och avlsutande I`ve Done It Again rör sig i rockens gränstrakter och sätter en logisk punkt på denna platta.

Eric's Bluesband har satt ett eget signum på sin blues. De är inte rädda för att väva in en hel del trubbiga rocktrådar i den. Jag vet att vissa bluesrävar ser rött när blues och rock förs samman men jag lovar, det här är bara berikande och en utveckling av det som i fel händer ofta blir musealt och baktungt.

Det här måste vara en av de bättre bluesrockiga plattorna som gjorts i Sverige.
BOSSE MAJLING

Västerbottens Kuriren (From town to town)
Betyg: 4
Välkomna till landets bästa bluesband!
Men ska sanningen fram har Eric & Co sprängt ramarna rätt rejält. Tolvtaktsbluesen är inte förpassad till skuffen, men Stockholmsbandet kör i dag en friare form. Inte helt olik 70-talsrock, men utan löjeväckande riff och med tyngden närvarande. Det hindrar dock inte att Eric's stundtals sträcker ut fjäderlätt i trivsamma utflykter.

I övermorgon spelar kvartetten på Droskan, förstärkta med blåsare. Tyvärr finns Allen Finney, som tillsammans med Eric's gjorde en av 2006 års bästa plattor, inte med på scen. Men om From town to town är något att gå efter, räcker det bra ändå.
STAFFAN WESTFAL

www.rootstime.be (From town to town)
About half a year ago, we reviewed the cd of Allen Finney, an artist from Michigan who lives in Sweden for quite some time. The backing band for that cd was Eric's Bluesband a young band fronted by Eric Hansson, a great young promising guitarplayer. The result of that recording session was a laid back piece of work, sounding a bit like J.J. Cale's music.

A few days ago, we received a package from Sweden again, containing Eric's latest cd "From Town To Town". It was recorded in as much as 4different studios: The A-Stream, Gigstudion, Daddy Longlegs and for the lead vocals they used Vokalkraft studio. The cd is in a real nice and tasteful cover, designed by bassplayer Tomas Klinta. All songs on this cd are own compositions. Allen Finney helped with the lyrics, because English is his language.

Besides Eric on guitar, there is Henning Axelsson keyboards and percussion, the bassplayer Tomas Klinta, mentioned above and drummer Patrick Fackt. This solid core gets help from some studiomusicians on harmonica, sax,trombone, trumpet, backingvocals and some extra percussion.

The results in a full , warm sound, which is fresh and innovative and far removed from the 12 bar bluesbands who play "Sweet Home Chicago" or something simular you heard a thousand times before. Not here: own songs and own style, and most of all , a lot of diversity. The horn section gives everything an original sound. The changes in tempo, the breaks and that nice slidesound from Eric's guitar bring us some interesting moments. A nice example of that is the second song, which is also the titlesong "From Town To Town" ending with a distorted saxophone solo, which gives the song a modern, hip sound. Also in "Im A Man", an own composition and not a cover of one the famous hits with the same title ( Chicago, Spencer Davis..) has some funky guitarparts.

The slide in "Girl Please Don't Cry" gives you goosebumps, it sounds desolate and creates, along with the harmonica, a real nice atmosphere but the song also shows one of the little weaknesses of the album: Eric's voice is not that powerful and misses a bit of roughness, something what might have helped to bring this strong release to a still higher level. This is noticable in a few songs, but it is the only remark I have about this very strong release. "Tears Running" for instance is such a strong composition, it's a Texan boogie, but it not as stereotype as other Stevie Ray Vaughan influenced numbers, because at the same time it brings in BB King influences and the horns add strongly to that.

The wonderful "Another Sad Song" where Eric plays the Resonator is another highlight, even so "Glass Of Water" a second shuffle with Stevie Ray signature. No worries, these guys will surely make it, and young Eric's voice will surely get some "grid", many loud performances in smokey bluesclubs will certainly take care of that, I'm convinced.
RONNY BERVOETS

Smejournalen (From town to town)
Äntligen ett svenskt bluesband som vågar gå utanför den trånga bluesramen och prova andra klanger och låtbyggen!

Med snart tio års rutin och två tidigare plattor är Eric´s idag en tät och samspelt enhet, som lyser av självkänsla. Det är just samspelet och förmågan att ta vara på kvartettens klangmöjligheter som imponerar mest på den nya skivan. Men trots att man nu lyfter blicken finns bluesen alltid kvar som stabil grund.

Influenserna från den brittiska sextiotalsbluesen lyser ännu men späds ut mer och mer. En favorit är vackra Another sad goodbye, med Mats Ronander på munspel. Den gungar som Albatross av Fleetwood Mac. Andra storheter som tittar in och sätter avtryck är Canned Heat. Ett band som alltfler återupptäcker.

Vill man å andra sidan ha sin blues orörd så finns det prov på det också. Lyssna på svängiga shufflen Tears running. Enda invändningen är några överambitiösa utsvävningar. Ett exempel är titelspåret som är rörigt värre med sitt överlastade blåsarrangemang.
BENNY PERSSON

Rocktimes (From town to town)
Joachim 'Joe' Brookes
3, 2, 1,... nein!
Dieses Album bleibt fein säuberlich in Papas Inventar. Außerdem habe ich mit diesem Internet-Geschäft schon gar nichts am Hut.
Die 1999, zunächst als Trio ins Leben gerufene Band stammt aus Schwedens Hauptstadt und 2003 wurde mit dem Zugang von Keyboarder Henning Axelsson aus dem Dreier ein Quartett. Bereits 2001 hatte man die erste Platte mit dem sinnigen Titel "Take One" im Kasten. Als Gast wirkte unter anderem der Gitarrist und Harper Allen Finney mit.
Ein Jahr später folgte "There's An Angel In My Tree". Produziert wurde das Album von Brain Kramer, einem gebürtigen Amerikaner, der dann allerdings in Schweden eine zweite Heimat fand und recht eng mit Eric Bibb zusammen arbeitete.
Bei der vorliegenden Eric's Bluesband-CD darf die Frage berechtigt sein, mit wem Stevie Klasson in Schweden denn schon gespielt hat? Zeitsparender wäre es, die Bands aufzuzählen, bei denen er nicht aktiv die Gitarre geschwungen hat.
Wer Klasson sagt, muss fast zwangläufig auch Jenny Schyttberg nennen, die hier alle Backing Vocals singt. Diese Frau hat ein Stimmchen und es erübrigt sich zu erwähnen, dass man sie sehr gerne hört.
Der Vierer ist verdammt jung, wenn man sich die Bilder auf ihrer Homepage ansieht und in Kombination mit "From Town To Town" halten die Schweden einen echten Türöffner in Händen. Die vier Musiker schauen ins Objektiv, als könnten sie keiner Fliege etwas antun, aber man hat es faustdick hinter den Ohren.
Wenn die Combo es will, haut sie einen sauharten Punch raus und verteilt danach umgehend Streicheleinheiten.
Selber beschreiben sie ihre Musik als "a mix of british blues and rock with a touch of American guitartradition." An dieser Stelle werden Jimi Hendrix sowie Stevie Ray Vaughan genannt. Insel-Einflüsse sind Cream und Eric Clapton.
Die Stockholmer kochen allerdings ihr ureigenes Süppchen… und stehen auf eine knackige Blech-Abteilung, die ganze sechsmal die Klappen und Ventile ihrer Instrumente bedient.
Dann gibt es da noch einen gewissen Per Johansson, der hauptamtlich in der Jazz-Band Oddjob tätig ist und zu einer nach Coen Wolters-Art gespielten E-Gitarre ein völlig abgedrehtes Solo fabriziert, sodass die Begeisterung nicht unter der letzten Hautschicht Halt macht. Man spürt, dass Johansson vom Jazz kommt.
Das Gebläse-Trio ist unablässig am Drücker und wirft funkige sowie sphärische Elemente in die Waagschale. Während des Johansson-Solos findet Axelsson auch noch die richtigen Töne auf den Handtrommeln. Welch eine Lesart des Blues!
Alleine schon der Opener sorgt für prächtige Stimmung vor den Boxen und treibt eine Party aus dem Stand zum Siedepunkt. Es dampft und brodelt, man erlaubt sich einen kleinen Tempo-Wechsel und dann wird geslidet und soliert, dass es einen jetzt schon den Schweiß auf die Stirn treibt.
Wie wäre es denn zum weiteren Zeitvertreib mit einem Retro-Psychedelic-Blues?
Auch den hat Eric's Bluesband im Programm und das Stück heißt "I'm A Man". Hatte sich Axelsson vorher schon am Piano breit gemacht, muss es jetzt natürlich die Orgel sein. Mann, die müssen haufenweise alte Platte gehört haben, allerdings hat man, wie beim Mixen eines Kuchenteiges fein säuberlich darauf geachtet, dass danach nur noch der Schweden-Vierer zu identifizieren ist.
Nur ein Mal lupft man die Bettdecke deutlich. In "Glass Of Water" entlässt man eine nach Stevie Ray Vaughan klingende Gitarre in den Äther, unterlegt mit einem fürchterlich guten Groove aus der Klinta/Fackt-Rhythmus-Abteilung. Und dann sind da wieder diese heißen Bläser-Stenogramme. Fantastisch, wie die aufspielen.
In zwei von drei Blues-Balladen ist Gast Mats Ronander mit seiner Harp zur Stelle. Eine Slide-Gitarre leitet "Girl, Please Don't Go" ein und mit "Another Sad Goodbye" sind die beiden Eric Hansson-Kompositionen nicht umsonst die längsten Nummern auf der CD. Ach ja, da ist ja auch noch Jenny Schyttberg.
Zuletzt genannter Song verdeutlicht, dass es in New Orleans immer noch ein "House Of The Rising Sun" gibt.
"From Town To Town" verdient die geneigten Ohren unserer Blues (Rock)-Anhänger. Wer auf den 12-Takter mit angereicherten Bläsern steht, sollte sich umgehend kümmern, diese Eric's Bluesband-CD in der Sammlung zu haben.
Blues news de
Sie sind alle knapp unter 30 oder ein Jahr darüber, und wurden von den verschiedensten Musikern beeinflusst. Dabei fallen die Namen alter Helden wie Clapton, Vaughan, Hendrix, Johnson und Dr. John, aber auch die von John Entwhistle, Jack Bruce und Ian Paice. Das ergibt genug Stoff für ein eigenes Ding - und was für eins! Die vier Schweden spielen ideenreichen Bluesrock, der aufhorchen lässt. "Glass Of Water" beginnt wie einer dieser typischen Stevie Ray Vaughan-Shuffle, Eric Hansson (guit, voc), Henning Axelsson (keyb), Tomas Klinta (b) sowie Patrik Fackt (dr) holten sich aber unter anderem einen dreiköpfigen Bläsersatz ins Studio, der dieser Nummer gehörig Wumms verpasst. Oder die Ballade "He Will Always Be Here", Feuerzeuge an, im Takt mitschwofen. Richtig gebluest wird auch, bei "Another Say Goodbye" greift Hansson zur Akustischen, Mats Rolander, einer von insgesamt acht Gastmusikern, bläst die Harp. Ein Bluesrock-Album ohne Fehl und Tadel, erstaunlich, dass den Schweden bislang noch nicht der große kommerzielle Wurf gelang. (df)



Västerbottens Kuriren (Allen Finney & Ebb)
Betyg: 5
Blues med starka Texter
...Erics Bluesband, ett tämligen ungt band som 2004 utsågs till bästa band i sin genre i stockholm. För några år sedan spelade de i Umeå inför ett glest besatt Droskan.
I kombination med Allen Finney händer det något. Musiken är vital, spänstig, intressant och spännande, till och med i tolvtaktslåtar som i vanliga, tämligen normala, fall kan vara stabilt mediokra. Kanske är det avsaknaden av elektriska instrument som gör att svänget blir så fjäderlätt och skönt. Här och var finns också rejäla ingångar mot folkmusik, svärtad med mustiga bluestoner från Allen Finneys munspel.
Dussinet jämt av plattans spår är skrivna av Finney. Den trettonde är gamla S:t James infirmary, och det i en av de bästa versioner jag hört.
Missa inte Allen Finney och Ebb. Du är värd att få höra dem.
STAFFAN WESTFAL

Eskilstuna-Kuriren (Allen Finney & Ebb)
Betyg: 3
Lugn och sinnesfrid
Allen Finney och Eric Hanssons bluesband (EBB) har växlat in på ett spår mot ett upphöjt lugn och en stor sinnesfrid. Det låter väldigt mycket JJ Cale om Allen Finney och ännu tydligare blir den influensen när man jobbar sparsamt med instrumentering och oftast åstadkommer ett snyggt gung med enkla medel. Vid några tillfällen glöder det till ordentligt, som exempelvis i Never too late to get straight. Omslaget till nya skivan är av den sortens att man kanske bara går förbi, men nu när du är förvarnad stannar du förstås till ett ögonblick. Och med all rätt, stora delar av skivan ska höras.
TORSTEN BRAF

Uppsala Nya Tidning (Allen Finney & Ebb)
Betyg: 3
Det finns en försvarlig mängd bluesmusiker i sverige. Om det nu är svårmodigheten i `brännvinsbältet eller var det kan vara som gör det. Amerikanska Allen Finney kommer dock utifrån även om han bor i sverige sedan ett antal år.
Han kan sin blues och när han slår ihop med Ericsbluesband blir det rullande blues med stilkänsla. Lite anonymt dock, genren är svår att sticka ut i.
BJÖRN G STENBERG Uppsala Nya Tidning

Falu Kuriren (Allen Finney & Ebb)
Betyg: 3
Han gör skön blues på sin nya cd, den Michigan-bördige Stockhomsbon Allen Finney. Med EBB (Eric's Blues Band) i ryggen serverar han en helakustisk platta som ligger trevligt puttrande i cd-spelaren. Bakom trummorna sitter ex-Falubon Patrik Fackt.
Förra albumet Laying my monkey down, under gruppnamnet Fat City Blues, var Finneys första med uteslutande eget material. Här fortsätter han på den linjen, med en avstickare till traditionella S:t James Infirmary. Allen Finney sjunger om ett kringströvande liv, om alkohol och droger, om kärleken och ödet. Han gör det med trovärdighet och pondus, och jag återvänder gärna.

Jefferson Bluesmagazine (Allen Finney & Ebb)
På detta nya alster pausar Allen Finney från ordinarie bandet Fat City Blues och finns i en omgivning med några av den yngre generationen musiker inom svensk blues. De tre versalerna EBB står nämligen utskrivet för Eric´s Blues Band. Tillsammans med Allen Finney låter de dock inte som vi vanligtvis är vana att höra dem. Här har de lämnat Hendrixinfluenserna och tagit steget ner i rotmusiken; i en mix av blues, folk, en smula countryrötter och singer/songwritertradition. Allen står för låtarna och Eric Hansson för produktion och musikaliska arrangemang. Eric började faktiskt spela live med Allen redan när han var fjorton. Så de är gamla bekanta som möts.
Skulle jag utnämna någon av årets plattor till broderplatta med Dylans Modern Times så skulle det vara den här plattan. Jag har inte tänkt på det tidigare men faktum är att röstmässigt påminner de om varandra och att Finney är en låtskrivare av rang bevisar han med den här plattan. Allens vokala insatser är också betydligt starkare här än på Fat Cityplattorna.
Finney har komponerat tolv av de tretton spåren. Det trettonde är en mycket bra version av traden St James Infirmary. Inledande halvsnabba Don´t Look Down At Your Shoes flyter fram på en våg av fina akustiska gitarrer och en effektiv refräng. Bra låtar och fina insatser av kompande EBB är den väg på vilket det fortsätter fram till avslutande finstämda och spröda munspel-/pianoballaden Fate Steps In.
Henning Axelsson plockar fram dragspelet i Jim Dandy och står i övrigt för extra njutbart pianolir, speciellt i rhytm´n bluesiga Never Too Late To Get Straight. Allen Finney glänser på munspel med bra solon i countryrockiga Big Wind och slowbluesen Mama Had The Blues. Erics gitarrspel måste också nämnas vare sig det är på akustisk, nylonsträngad eller på sin resonator så ger det ståpäls. Lyssna exempelvis på Minimal City, med ett grymt kort solo på den stålsträngade akustiska, eller hans resonator i countrybluesen Little Mistakes. Svettigt!
I en rättvis värld skulle den här plattan få lika mycket uppmärksamhet som "broder Dylans" senaste.
Jefferson, nordisk tidskrift för blues. Nummer 150, vintern 2006, årgång 39
BOSSE MAJLING

I4U.com: Allen Finney & Ebb)
Rating: 4 out of 5 stars - Not for the brash This is an all-acoustic album where all the songs are finely crafted by Allen Finney except the classic "St. James Infirmary Blues." Each song seems to emerge from a background of silence, so every note stands out as important. Eric's Bluesband (EBB) is young and lively. Eric Hansson's solos on guitar are like Clapton's revisited, and Henning Axelsson's keyboard riffs are a combination of jazz and honky tonk. The standup bass and drums make a sharp rhythm section. Allen's voice has a rural American twang with street smarts and a bit of Dylan and J.J. Cale. The first cuts are subtle and cool, some rock more than others, the blues get low, innocence and anger intermingle, and the whole thing ends off with a sweet, sad harmonica solo, so far from cool indifference. The sum is a varied musical landscape of original tunes and arrangements, feelings and observations, expertly performed and recorded, with no flattening of the highs and lows and no drugging of the mood swings.