Ericsbluesband

Erics Blues Band spelade förra helgen
för första gången i Skottvång
och möttes av en mycket entusiastisk
och kunnig publik, många av
kommunens musikprofiler sågs i
den fullsatta lokalen. Eric Hansson
och bandet lirade första set själva
och i andra backade de den levande
legenden Mats Ronander.
Det blev en härlig kväll med tungt
sväng, ibland opolerat med befriande
lösa tyglar, ibland skirt och virtuost.
Blues ska upplevas live, det fungerar
inte lika bra på skiva. Eric försöker
överleva som turnerande bluesman
men jobbar även lite som musiklärare.
Ungarna tycker givetvis att det är
häftigt när magistern plockar fram en
elgitarr och långt ifrån avigt inställda
till att lära sig några bluesriff. De får
den vägen även lära sig vad mycket
av den moderna musiken kommer
ifrån, det vill säga blues.
– Jag har haft bandet i 10 år och det
rullar väl på ganska bra, problemet
är att de ställen som har en levande
musikscen tyvärr har det rätt svårt,
många läggs ner och nya kommer till
vilket gör att man måste jobba upp
en ny kontakt hela tiden. Skillnaden
är stor mellan Stockholm och landsorten.
Det är grym konkurrens om
speltillfällena i huvudstaden, vilket
gör att man nästan tvingas spela
gratis. Men även ute i landet har
många arrangörer problem. Det har
även försvunnit många bra festivaler
och när man snackar med kollegor
som hållit i gång sedan 70-talet är
det ungefär samma gager nu som då,
konstaterar Eric.
Erics Blues Band har släppt två egna
plattor på bolag och en akustisk platta
tillsammans med Allen Finney. På
den egna From town to town, innehållande
10 egna låtar, gästar bland
andra Ronander och Per ”Ruskträsk”
Johansson.
– De har sålt rätt bra och vi har fått
många positiva recensioner. Nu finns
det ju inte så många skivbutiker
längre men vi har en bra distributör
och de stora nätbutikerna, Cdon med
flera, har plattorna. En hel del säljer
vi också på gigen.
Själv kom Eric in i bluesens värld
via pappa och storebror. Brorsan
spelade, ofta och högt, John Mayalls
klassiska platta Blues Breakers med
Clapton på gitarr. Därifrån gick
vägen till de andra vita bluesmännen
till Stevie Ray och en dag hade Eric
nått fram till Robert Johnson. Eric
valde redan från början att skriva
låtar på engelska, svenska fungerar
inte alls.
– Det är väl bara Peps, tycker jag,
som kan göra det bra. Jag har väl
i och för sig aldrig gjort ett riktigt
försök att skriva på svenska men det
är svårt och blir lätt töntigt. Även
om engelska inte är mitt modersmål
så trivs jag bättre med det. Jag har
fått mycket tips och råd av engelsktalande
vänner, i synnerhet av Allen.
Det är viktigt för mig att det är bra
texter, det ger mig inget att bara köra
gamla klyschor som I woke up this
morning och going down the road.
Jag har också turnerat med amerikaner,
bland andra Alan Haynes, och
det har också hjälpt mig en hel del i
låtskrivandets konst. Mitt lyssnande
pendlar väldigt mycket, ibland vill
jag ha det tungt och fett men jag gillar
även cool äldre akustisk blues
som Lightning Hopkins och yngre
bluesmän, Keb Mo’ och andra som
förvaltar arvet men också utvecklar
genren.
– Blues är, för mig, känsla. Något
som skapas mellan musiker och lyssnare
och det har inget att göra med
hudfärg eller eventuella erfarenheter
som arbetare på bomullsfälten i
sydstaterna. Man behöver inte heller
vara nyskild och fattig, blues kan
spelas i både dur och moll, inte ens 8
eller 12 takter är ett måste, avrundar
Eric.
Janne Höijer